Bakgrund för Luxemburg

Luxemburgs bruttonationalprodukt (BNP) per capita var nästan tre gånger högre än genomsnittet i EU-27 2022. Med en tillväxt på nästan 2,3 % under 2019 är Luxemburgs ekonomi en av de starkaste i EU.

Den 31 december 2023 hade Luxemburg 672 050 invånare. Andelen utlänningar som bodde i storfurstendömet var hög. Samma dag uppgick antalet utländska invånare till 317 678 personer, vilket motsvarar 47,3 % av den totala befolkningen.

Källa: Statec, 2023a

Arbetsmarknaden är fortfarande mycket aktiv, eftersom utöver de 288 918 arbetstagare som är bosatta i Luxemburg korsar 227 623 gränsarbetare de belgiska, franska och tyska gränserna varje dag för att arbeta i Luxemburg (december 2023).

Sysselsättningsläget 2021–2023

Anm.: Personer med hushållsarbete i Luxemburg.

Källa: Socialförsäkringsministeriet, generalinspektoratet för social trygghet (IGSS), 2023 (beräkningar av Luxemburgs institut för socioekonomisk forskning (LISER))

Tillväxttakten för den totala inhemska sysselsättningen mellan 2021 och 2022 (december) var 3,1 %. För gränsöverskridande arbete var den 3,6 % och för sysselsättning för personer bosatta i Luxemburg (luxemburgare och utlänningar) var den 2,8 %. Tillväxttakten var lägre mellan 2022 och 2023 (december): 1,4 % för all inhemsk sysselsättning, 1,7 % för gränsöverskridande sysselsättning och 1,1 % för sysselsättning för personer bosatta i Luxemburg.

I december 2022 var 15 760 arbetslösa invånare registrerade hos den nationella arbetsförmedlingen (Agence pour le développement de l'emploi, ADEM) som tillgängliga för anställning (ADEM, 2023a). Detta var en minskning med 3,9 % jämfört med december 2021 (ADEM, 2023b). År 2022 uppgick arbetslösheten till 4,8 procent (justerat för säsongsvariationer). För att se liknande värden måste vi gå tillbaka till slutet av 2008 och början av 2009. Totalt 18 198 arbetslösa invånare stod till arbetsmarknadens förfogande den 31 december 2023 (arbetslöshet på 5,5 %), vilket var en ökning med 2 438 personer (15,5 %) jämfört med den 31 december 2022. Enligt de senaste uppgifterna var antalet bosatta arbetssökande som var registrerade hos ADEM 17 654 den 31 mars 2024 (en arbetslöshet på 5,6 %), en ökning med 2 322 (eller 15,1 %) jämfört med mars 2023.

All arbetslagstiftning som rör arbetsgivarrepresentation, facklig representation och kollektiva förhandlingar ingår i arbetslagstiftningen. Den lagliga arbetsveckan är 40 timmar, som kan förlängas till 48 timmar. Under 2016 skedde dock en stor förändring i arbetslagstiftningen när det gäller arbetstidsreglering, där ett tillfälligt giltigt system med beräkningsperioder ersattes av ett permanent. Detta system gör det möjligt att förlänga beräkningsperioden upp till fyra månader på vissa villkor och med vissa begränsningar, eller till och med upp till 12 månader genom kollektivavtalsförhandlingar. I praktiken gör reformen det möjligt att öka veckoarbetstiden utöver den fastställda arbetstiden, förutsatt att den är mindre än 48 timmar per vecka i genomsnitt under en period på fyra månader, eller mer beroende på kollektivavtal.

Lagen om reformering av arbetstagarrepresentationen i företag trädde dessutom successivt i kraft under 2016, och en reform av föräldraledigheten trädde i kraft den 1 december 2016.

Genom lagen av den 25 april 2019 om ändring av arbetslagen förlängdes slutligen minimilängden på den lagstadgade semestern till 26 arbetsdagar per år, oberoende av arbetstagarens ålder – det vill säga en dag mer än tidigare, till vilken läggs en lagstadgad helgdag den 9 maj (Europadagen).

Begreppet "Luxemburgmodellen" hänvisas ofta till när man diskuterar den sociala dialogen eller relationerna mellan arbetsmarknadens parter inom Storhertigdömet. Modellen bygger på en struktur och kultur för social dialog som gör det möjligt att lösa meningsskiljaktigheter och att föra samman huvudaktörer med olika bakgrund för att nå samförstånd om vilka åtgärder som kommer att förbättra landets ekonomiska och sociala välfärd. Denna dimension fortsätter att ge stort gensvar bland dem som är engagerade i den sociala dialogen på alla nivåer. Ett annat kännetecken för den sociala dialogen i Luxemburg är dess traditionellt trepartsdimension, där fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och regeringen deltar. Staten betraktas som en självständig social partner. De flesta av de viktiga överenskommelser som nåtts på nationell nivå – till exempel om inflationskontroll, budgetbalans, företagens konkurrenskraft och arbetsmarknadssituationen – förhandlas fram av alla tre parter. Fram till 2010 ifrågasattes inte Luxemburgs trepartsmodell (Thill och Thomas, 2010). Det första allvarliga brottet mot trepartsdialogen inträffade i april 2010 när trepartssamordningskommittén (Comité de coordination tripartite) meddelade att diskussionerna om konkurrenskraften i Luxemburgs ekonomi, sysselsättningspolitik och offentliga finanser inte hade lett till någon överenskommelse. Regeringen, som har lett landet sedan december 2013, har dock betonat sitt engagemang för social dialog och har för avsikt att återupprätta trepartssamordningen. Efter att ha undertecknat ett bilateralt avtal med fackföreningarna (i november 2014) och ett annat med arbetsgivarrepresentanter (i januari 2015) uppmuntrade regeringen arbetsmarknadens parter att återgå till landets tidigare tradition av trepartssamråd (Eurofound, 2015). Trots regeringens åtagande har den sociala dialogen på nationell nivå avmattats sedan 2016. Flera tvåpartsmöten hölls, men det fanns inga nationella trepartsförhandlingar på dagordningen. Det var först den 30 juni 2019 som ett trepartsmöte avslutades med nya avtal inom stålsektorn. Flera trepartsmöten ägde rum under covid-19-krisen för att diskutera hanteringen av pandemin och genomförandet av åtgärder för att mildra effekterna av löneindexeringen.