Aktörer och institutioner i Portugal

I Portugal är det ministeriet för arbete, solidaritet och social trygghet (Ministério do Trabalho, Solidariedade e Segurança Social, MTSSS) som godkänner och genomför politik som rör sysselsättning, yrkesutbildning och kvalifikationer, arbetsmarknaden och arbetsmarknadsrelationer genom generaldirektoratet för sysselsättning och arbetsmarknadsrelationer (Direção-Geral do Emprego e das Relações de Trabalho, DGERT) och myndigheten för arbetsvillkor (Autoridade para as Condições do Trabalho, RÄTTSAKTEN). DGERT ansvarar för att stödja utvecklingen av politik, lagstiftning och förordningar om sysselsättning och yrkesutbildning och om arbetsmarknadsrelationer, inklusive arbetsvillkor och hälsa, säkerhet och välbefinnande på arbetsplatsen.

ACT ansvarar för att främja förbättrade arbetsvillkor genom att se till att arbetslagstiftningen följs och för att främja förebyggande åtgärder mot arbetsmiljörisker inom den offentliga förvaltningens avdelningar och organ och inom alla verksamhetssektorer.

Två andra organ kan handlägga ärenden som gäller arbetssjukdomar eller andra skador på hälsan som inträffat i samband med arbetet eller som har samband med arbetet. Socialförsäkringsinstitutet (Instituto da Segurança Social) ansvarar genom avdelningen för skydd mot yrkesrisker (Departamento de Proteção Contra os Riscos Profissionais) för att hantera behandlingen av och återhämtningen från en sjukdom eller ett funktionshinder som beror på yrkesrisker. Generaldirektoratet för hälsa (Direção-Geral da Saúde, DGS) är en av de viktigaste intressenterna när det gäller att definiera, främja och verkställa arbetsmiljöpolitiken genom sin avdelning för miljö och arbetshälsa (Divisão de Saúde Ambiental e Ocupacional). DGS ansvarar för att främja bedömningen av sambanden mellan arbete och hälsa/ohälsa och utvärdera arbetets inverkan på hälsan (funktionshinder och dödsfall). Den ansvarar också för att stödja utvecklingen av politik, lagstiftning, förordningar, riktlinjer och så vidare om hälsokontroller.

Den portugisiska lagstiftningen innehåller inga regler om kriterier och mekanismer för att bedöma fackföreningars och arbetsgivarorganisationers representativitet eller om konsekvenserna av representativitet i institutioner för social dialog och kollektivförhandlingar. Alla officiellt registrerade fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer har rätt att delta i kollektiva förhandlingar. Den kritiska aspekten av kollektivavtalsförhandlingar i Portugal är det ömsesidiga erkännandet.

Samförståndsavtalet (som genomfördes mellan maj 2011 och maj 2014) krävde att utvidgningen av kollektivavtalen skulle bygga på representativitet, både för fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. De lagändringar som gjordes av center-högerkoalitionen PSD/CDS 2012 och 2014 hänvisade endast till arbetsgivarnas representativitet/representation. I 2012 års version måste arbetsgivarna stå för 50 procent av sysselsättningen inom sektorn, vilket i många sektorer är ett omöjligt mål. I 2014 års version måste 30 procent av deras medlemmar utgöras av mikroföretag samt små och medelstora företag för att de ska få förlänga kollektivavtalen.

Dessa regler drogs tillbaka 2017 av ett antal skäl: den negativa inverkan på kollektivavtalsförhandlingarna till följd av minskningen av antalet förlängningar och antalet uppdaterade kollektivavtal samt deras omfattning; Svagheten i arbetsgivarorganisationerna, vilket framhålls i grönboken om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter från 2016 (Dray, 2017), där endast 19 % av företagen i Portugal 2014 uppgav sig vara anslutna till arbetsgivarorganisationer. Samt att både arbetsgivarcentralorganisationerna och de fackliga centralorganisationerna var emot eller förtegna om kriterierna för förlängning på grund av representativitet/representation. I maj 2017 ersattes kriterierna för representativitet/representation av arbetsgivarorganisationer genom resolution 82/2017 med nya kriterier för utvidgning av kollektivavtal: effekten på lönekostnaderna och de ekonomiska konsekvenserna, nivån på löneökningarna, effekterna på löneskalan och på minskningen av ojämlikheten, procentandelen arbetstagare som ska omfattas (totalt och per kön) och andelen kvinnor som kommer att gynnas.

Om facklig representation

Rätten att organisera sig i en fackförening (liberdade sindical) garanteras i Portugals författning och i arbetslagen. Mycket få grupper är undantagna från denna rättighet, och endast medlemmar av de väpnade styrkorna och de militariserade säkerhetsstyrkorna är undantagna.

Att mäta fackligt medlemskap i Portugal är en särskilt svår uppgift eftersom de flesta fackföreningar inte tillhandahåller uppdaterad och korrekt information. Sedan 2010 genomförs den årliga obligatoriska undersökningen för alla företag inom marknadssektorn (Relatório Único; I förordning 55/2010) har det ingått en fråga till arbetsgivarna om antalet anställda som är anslutna till fackföreningar. Som framhålls i grönboken om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter från 2016 uppger mindre än 4 % av företagen att de har fackligt anslutna arbetstagare, och uppgifterna om fackligt anslutna arbetstagare pekar på en facklig organisationsgrad på mellan 11 % och 9 % under 2010–2014. Dessa uppgifter omfattar inte heller den offentliga sektorn, där den fackliga organisationsgraden alltid är mycket högre.

Offentliggjorda uppgifter (OECD, 2021) visar att den fackliga organisationsgraden i Portugal var anmärkningsvärt stabil fram till 2011. Enligt denna databas omfattade CGTP-IN 2011 cirka 460 000 medlemmar, UGT hade cirka 193 000 medlemmar och oberoende fackföreningar omfattade cirka 19 000 medlemmar och 2016 (de senaste uppgifterna) omfattade CGTP-IN 400 000 medlemmar, UGT hade cirka 160 000 medlemmar och oberoende fackföreningar omfattade 19 000 medlemmar. Det finns en viss diskrepans mellan dessa uppgifter och de fackliga centralorganisationernas egna bedömningar, särskilt av UGT. CGTP-IN rapporterade att den hade förlorat nästan 64 000 medlemmar mellan 2012 och 2016 (CGTP-IN, 2016), men att dess medlemsantal hade ökat avsevärt under de följande fyra åren, nämligen med 132 541 (CGTP-IN, 2020; Porfírio, 2020; Se även CGTP-IN:s svar på frågeformuläret i Eurofound, 2014). UGT rapporterade att det hade förlorat 20 000 medlemmar mellan 2012 och 2016 och 8 000 medlemmar mellan 2016 och 2010 (UGT, 2013, 2017; se även UGT:s svar på frågeformuläret i Eurofound, 2014).

Facklig organisationsgrad och organisationsgrad 2011–2020

Anm.: * Andel anställda som är medlemmar i en fackförening. ** Baserat på den årliga obligatoriska undersökning som skickas till alla företag inom marknadssektorn (Relatório Único), som innehåller en fråga till arbetsgivare om antalet arbetstagare som är anslutna till fackföreningar på företagsnivå, vilket gör det möjligt att beräkna den fackliga organisationsgraden (GEP/MTSSS, 2023, s. 17). Det totala antalet medlemmar i fackförbund (inklusive egenföretagare och icke aktiva fackföreningsmedlemmar, dvs. studenter, pensionärer eller arbetslösa) på nationell nivå. i.u., ej tillgängligt; OECD/AIAS ICTWSS, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling/Amsterdam Institute for Advanced Labour Studies Institutionella särdrag hos fackföreningar, lönesättning, statliga ingripanden och sociala pakter.

De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna

Det finns två fackliga centralorganisationer (CGTP-IN och UGT) som har tillgång till organet för socialt samråd på trepartsnivå på makronivå (CPCS).

De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna

Under de senaste 20 åren har den mest omfattande och genomgripande omstruktureringen bland de portugisiska fackföreningarna genomförts av federationen för fackföreningar för metall-, kemi-, el-, läkemedels-, pappers-, tryck-, energi- och gruvindustrin (Federação Intersindical das Indústrias Metalúrgicas, Químicas, Eléctricas, Farmacêutica, Celulose, Papel, Gráfica, Imprensa, Energia e Minas, FIEQUIMETAL). Processen inleddes 1999 med sammanslagningen av CGTP-IN:s metall-, kemi- och kemiarbetarförbund och fortsatte 2007 med integrationen av elektrikerfederationen. År 2010 gick åtta av FIEQUIMETALs medlemsförbund samman till fyra nybildade regionala fackföreningar som täckte flera grenar av tillverkningen. Samma år integrerades det nationella facket för pappers- och tryckeriarbetare (Sindicato dos Trabalhadores das Indústrias de Celulose, Papel, Gráfica e Imprensa) i dessa fyra nya organisationer. FIEQUIMETAL täcker nu följande sektorer: metall, kemisk, elektrisk, farmaceutisk, papper och massa, grafik, press, energi och gruvdrift.

En annan viktig struktureringsprocess ägde rum 2007 när UGT:s tre bank- och två försäkringsfackförbund skapade den nationella fackliga federationen för finanssektorn (Federação Nacional do Sector Financeiro, FEBASE). Samma år grundade CGTP-IN:s transport- och kommunikationsfack Federação dos Sindicatos de Transportes e Comunicações**, FECTRANS). Till skillnad från FIEQUIMETAL ledde inte bildandet av FEBASE och FECTRANS till någon omstrukturering av medlemsorganisationerna.

Om arbetsgivarrepresentation

Konstitutionen garanterar rätten att organisera sig frivilligt och skyddar mot tvång att ansluta sig till en förening, medan arbetslagstiftningen specificerar denna rättighet för arbetsgivarorganisationer.

När det gäller intresseorganisationernas rättsliga ställning finns det en viktig skillnad mellan å ena sidan arbetsgivarorganisationer som erkänns som arbetsmarknadens parter och å andra sidan rena branschorganisationer.

De viktigaste arbetsgivarorganisationer som är företrädda i den viktigaste sektorsövergripande nationella institutionen för social dialog, CPCS, är Portugals företagarförbund (Confederação Empresarial de Portugal, CIP), Portugals handels- och tjänsteförbund (Confederação do Comércio e Serviços de Portugal, CCP), Portugals jordbrukarförbund (Confederação dos Agricultores de Portugal) och Portugals turistförbund (Confederação do Turismo) Português).

CIP grundades 1974 som ett resultat av en sammanslagning av det portugisiska industriförbundet (även CIP) och två stora nationella företagarföreningar: Föreningen för portugisisk industri (Associação Industrial Portuguesa) och den portugisiska företagsföreningen, handels- och industrikammaren (Associação Empresarial de Portugal, Câmara de Comércio e Indústria, AEP). I och med denna sammanslagning befäste CIP sin ledande roll på arbetsgivarnas sida.

Den 18 maj 2021 inrättades det nationella rådet för arbetsgivarorganisationer (Conselho Nacional das Confederações Patronais). Denna plattform samlar inte bara de fyra arbetsgivarorganisationer som är företrädda vid trepartssammanslutningen av CPCS, utan även det portugisiska bygg- och fastighetsförbundet (Confederação Portuguesa da Construção e do Imobiliário). Denna plattform har möjliggjort en ökad samordning mellan arbetsgivarorganisationerna.

Det finns inga publicerade uppgifter om medlemskap i arbetsgivarorganisationer. Den årliga obligatoriska undersökning som skickas till alla företag inom marknadssektorn (Relatório Único) innehåller dock en fråga till arbetsgivarna om deras anslutning till arbetsgivarorganisationer och deras antal anställda, vilket gör det möjligt att göra en uppskattning av den totala arbetsgivarorganisationstätheten när det gäller andelen företag som är anslutna (19,3 % 2012 och 13,3 % 2020 i den privata sektorn) och i termer av aktiva anställda (38,2 % 2012 och 34,5 % år 2020) (GEP/MTSSS, 2023, s. 17).

Arbetsgivarorganisationernas sammansättning och organisationsgrad 2012–2020

Anm.: * Procentandel av de anställda som arbetar på en arbetsplats som är medlem i någon arbetsgivarorganisation som deltar i kollektivavtalsförhandlingar. Uppgift saknas i uppgift om hur stor andel av de anställda som arbetar på en arbetsplats är inte tillgänglig.

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna

Det finns två huvudsakliga arbetsgivarorganisationer (CIP och CCP) som täcker mer än en sektor och som har tillgång till organet för socialt samråd på trepartsnivå på makronivå (CPCS).

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna

Det trepartssammansatta organet för social samordning på makronivå är CPCS. Den inrättades 1984 och har infört flera överenskommelser om inkomstpolitik och fastställt referensvärden för löneökningar i kollektivavtal. Under 1990 och 1996 undertecknades breda pakter som täcker ett stort antal områden. Dessa avtal undertecknades av endast en facklig centralorganisation, UGT. CGTP-IN undertecknade inte någon av dem.

År 1991 undertecknades de första särskilda avtalen vid CPCS: det ena om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och det andra om yrkesutbildning. Det slutliga breda avtalet undertecknades 1996 (vilket också var det slutliga avtalet som innehöll riktlinjer för löneförhandlingar), varefter denna nya typ av specifika avtal blev det dominerande medlet för social samordning fram till 2008 (Almeida et al, 2016; Campos Lima och Abrantes, 2016).

Under det sista kvartalet 2014, i och med undertecknandet av en trepartsöverenskommelse om höjning av minimilönen, blev trepartssamråden åter viktiga. I den nya politiska cykel som följde från slutet av 2015 undertecknade PS-regeringen tre trepartsöverenskommelser 2016, 2017 och 2018 som täckte olika frågor.

I juni 2018 infördes i trepartsöverenskommelsen om bekämpning av osäkra anställningar och segmentering av arbetsmarknaden samt främjande av större dynamik i kollektivförhandlingar förslag om att stärka skiljeförfaranden innan avtal löper ut, att skydda arbetstagares förvärvade rättigheter på vissa områden när kollektivavtal löper ut (se "Kollektivavtal som löper ut") och att utvidga de frågor som förordas för parterna principen är tillämplig. Samtidigt medförde trepartsavtalet nya utmaningar när det gäller kollektivavtal och beslutsfattande på arbetsplatser om flexibel arbetstid. Trepartsöverenskommelserna från 2017 och 2018 undertecknades inte av CGTP-IN. Ett av skälen till att inte skriva under var CGTP-IN:s krav på en djupgående översyn av den rättsliga ramen för kollektivavtal för att fullt ut återupprätta principen om gynnsamhetslaboratorer och för att tillåta kollektivavtal att löpa ut endast efter ett gemensamt beslut av de undertecknande parterna.

I juli 2021 undertecknades trepartsavtalet om yrkesutbildning och kvalifikationer, ett avtal som låg i linje med målen i Portugals återhämtnings- och resiliensplan för 2030. Den innehåller åtgärder för att nå det europeiska målet att 60 % av de vuxna mellan 25 och 64 år ska delta i livslångt lärande varje år senast 2030.

I oktober 2022 trepartsavtalet medellång sikt för att förbättra inkomster, löner och konkurrenskraft, som innehöll åtgärder och riktlinjer för den lönepolitiska utvecklingen 2023–2026. Ett av huvudsyftena med detta avtal är att öka löneandelen av BNP med minst tre procentenheter och nå 48,3 % senast 2026, för att närma sig EU-genomsnittet. I direktivet fastställs ett mål om att öka den genomsnittliga nominella lönen med 20 % mellan 2022 och 2026, det vill säga en genomsnittlig nominell löneökning på 4,8 % per år fram till slutet av 2026. Avtalet innehåller incitament för arbetsgivare, till exempel en 50-procentig ökning av arbetsgivarnas skatteavdrag i utbyte mot löneökningar för företag som uppfyller minst ett av följande villkor: att ha undertecknat eller förnyat kollektivavtal, att ha höjt lönerna årligen i linje med de mål som anges i trepartsöverenskommelsen eller att ha minskat skillnaden mellan de 10 % (dvs. högst betalda) och de lägsta 10 % (dvs. lägst betalda) av jobben. Detta avtal undertecknades av regeringen och alla arbetsmarknadens parter som företräds av CPCS, med undantag för CGTP-IN. Denna fackliga centralorganisation hävdade att de nominella löneökningar som fastställdes i avtalet inte kompenserade för inflationen (tidigare och framtida) och motsatte sig den skattebonus som erbjöds arbetsgivarna (Eurofound, 2023).

De viktigaste treparts- och tvåpartsorganen

Rättigheterna för företagsråd (comissões de trabalhadores) och fackliga organisationer på företagsnivå garanteras i konstitutionen och regleras av arbetslagen.

Företagsrådens befogenheter är i stort sett begränsade till information och samråd. År 2009 blev det lagligt för fackförbund att delegera sin möjlighet att teckna kollektivavtal till företagsråd, och detta förlängdes 2012, men det har inte använts i praktiken.

Facket har ensamrätt att teckna juridiskt bindande kollektivavtal och att uppmana till strejk. Fackliga strukturer på företagsnivå (delegater eller kommittéer) deltar i kollektiva förhandlingar om den fackliga styrelsen vill vara det. Det är styrelsen som fattar beslut i förhållande till förhandlingarna.

Uppgifter från den europeiska företagsundersökningen bekräftar resultaten av en undersökning från 1990-talet: de fackliga ombuden är de mest talrika organen (sett till arbetsställen och anställda som omfattas).

Ändringen av arbetslagen om distansarbete (lag 83/2021, artikel 169) omfattar distansarbetares rätt att få tillgång till information som tillhandahålls av arbetstagarrepresentanternas strukturer. I direktivet anges följande rättigheter: rätten att personligen delta i möten som äger rum på företaget och som sammankallas av fackföreningar eller företagsråd, rätten att integreras i antalet anställda i företaget för alla ändamål som rör strukturer för kollektiv representation och att kandidera till dessa strukturer, och rätten att använda informations- och kommunikationsteknik i sitt arbete för att delta i möten som stöds av arbetstagarrepresentanter. Å andra sidan får strukturer som företräder arbetstagare använda den teknik som avses för att kommunicera med distansarbetare, och de har rätt att lägga upp meddelanden, meddelanden, information eller annan text som rör det fackliga livet och arbetstagarnas sociala och yrkesmässiga intressen, samt att distribuera sådan information via e-post till alla distansarbetare, på grundval av en förteckning som tillhandahålls av arbetsgivaren (artikel 465.2).

Reglering, sammansättning och organens befogenheter