Aktörer och institutioner i Österrike

När det gäller arbetsmarknadsrelationer och arbetsvillkor är de två viktigaste offentliga myndigheterna det federala ministeriet för sociala frågor, hälsa, omsorg och konsumentskydd (Bundesministerium für Soziales, Gesundheit, Pflege und Konsumentenschutz (BMSGPK) och i synnerhet det federala arbetsmarknads- och ekonomiministeriet (Bundesministerium für Arbeit und Wirtschaft)_,_BMAW). Sammanslagningen av dagordningarna för arbete och ekonomi i den senare ägde rum i maj 2022 och utlöstes av att en minister avgick och omorganiseringen av ansvarsfördelningen mellan ministerierna. Sammanslagningen kritiserades starkt av fackföreningsrörelsen, som fruktade att de anställdas intressen skulle försummas (dagordningarna för arbete och ekonomi hade tidigare slagits samman till ett enda ministerium, av den konservativ-populistiska regeringen mellan 2000 och 2006). BMAW:s verksamhetsområde omfattar bland annat genomförande av den ekonomiska politiken och delar av sysselsättningspolitiken. Den ansvarar också för tillsynen över den offentliga arbetsförmedlingen (Arbeitsmarktservice , AMS), och därmed arbetslöshetsförsäkringen, och för att organisera yrkesinspektionen (Arbeitsinspektorat). Den federala skiljenämnden (Bundeseinigungsamt , BEA), ett gemensamt organ som inrättats inom BMAW, har en avgörande roll i Österrikes system för arbetsmarknadsrelationer genom att den har rätt att erkänna frivilliga kollektiva intresseorganisationer som avtalsparter (eller att återkalla detta erkännande). Detta organ underlättar på så sätt den sociala dialogen. BMSGPK ansvarar för den allmänna socialpolitiken och för politiken för personer med funktionsnedsättning, tillhandahållande av vård och sociala förmåner. AMS, som är en offentlig myndighet som är en separat juridisk person, ansvarar för arbetsförmedling och tillhandahållande av rådgivningstjänster till arbetssökande och arbetsgivare om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Yrkesinspektionen är en del av BMAW och övervakar anställningsvillkoren, inklusive hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. AMS, BEA och yrkesinspektionen är alla underställda BMAW och kan också betraktas som offentliga myndigheter av betydelse för Österrikes system för arbetsmarknadsrelationer. När det gäller enskilda arbetstvister är arbets- och socialförsäkringsdomstolar (i tre instanser) behöriga att avgöra alla tvister som härrör från arbetsrätten och alla anspråk på förmåner som härrör från socialförsäkringslagstiftningen, medan tvister som rör socialförsäkring hänskjuts till förvaltningsmyndigheter under överinseende av BMSGPK.

Det finns inget uttryckligt begrepp om representativitet som är tillämpligt på organisationer av kollektivt intresse som företräder arbetstagare och företag i Österrike. När det gäller frivilligorganisationers förmåga att ingå kollektivavtal identifierar ArbVG dock vissa allmänna villkor som en frivillig kollektiv intresseorganisation måste uppfylla: (ekonomiskt) oberoende (i synnerhet måste den vara oberoende av den andra sidan av industrin); Omfattande yrkesmässig och territoriell täckning när det gäller medlemsdomäner, vilket innebär att den måste vara verksam över hela företagsnivån. och stor ekonomisk betydelse i termer av det absoluta antalet medlemmar och affärsverksamhet för att kunna utöva en effektiv förhandlingsstyrka. Representativiteten är kopplad till kollektiva intresseorganisationers förmåga att ingå kollektivavtal (rätten att ingå kollektivavtal tillkommer BEA) och därmed till deras erkännande som relevanta arbetsmarknadsparter.

Om facklig representation

Österrikisk konstitutionell rätt skyddar rätten att organisera sig inom ramen för den allmänna föreningsfriheten (Vereinsfreiheit), som garanteras alla medborgare genom artikel 12 i 1867 års grundlag (Staatsgrundgesetz). I grundlagen garanteras också rätten att bilda föreningar för att skydda arbetsrelaterade intressen i enlighet med föreningslagen (Vereinsgesetz), som ger praktisk verkan åt principen om föreningsfrihet. Rätten att organisera sig garanteras dessutom som en självständig grundläggande rättighet i artikel 11.1 i 1950 års europeiska konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som utgör en del av den österrikiska grundrätten. Som en följd av detta har enskilda personer i Österrike rätt att gå med i fackföreningar och engagera sig i deras verksamhet. Ingen kategori av arbetstagare eller sektorer är undantagen från denna rättighet.

Den fackliga organisationsgraden har minskat sedan 1960-talet i Österrike. Denna trend beror främst på den långsiktiga strukturomvandlingen av ekonomin och sysselsättningen. I de fackliga grundpelarna – det vill säga inom tillverkningsindustrin och den offentliga sektorn – har sysselsättningen minskat, till förmån för den privata sektorn, som tenderar att ha en låg facklig organisationsgrad, särskilt bland kvinnor, tjänstemän och atypiska arbetstagare. Under 2000-talet har denna trend accelererat, särskilt i kölvattnet av avslöjandet om att den österrikiska fackliga centralorganisationen ( Österreichischer Gewerkschaftsbund, ÖGB) var inblandad i ett finansiellt fiasko som rörde dess tidigare bank BAWAG PSK. Mellan 2016 och 2019 registrerades dock en ökning av antalet medlemmar, vilket kan tillskrivas en jämförelsevis stor ökning av antalet medlemmar i facket för offentliga tjänster (Gewerkschaft Öffentlicher Dienst, GÖD). Denna trend vändes igen i och med covid-19-pandemin, då facket förlorade cirka 20 000 medlemmar mellan 2019 och 2021. Fackföreningarnas deltagande i den offentliga politiken är i hög grad institutionaliserat i Österrike i och med att ÖGB och dess sju medlemsförbund deltar i ett antal organ och kommittéer, om än på informell snarare än formell (juridisk) basis. De utför således inte suveräna uppgifter såsom administration av pensioner eller arbetslöshetssystem. "Gula fackföreningar" (fackföreningar som har bildats av en regering eller arbetsgivare, eller som domineras eller står under starkt inflytande av en arbetsgivare) är inte alls ett problem i Österrike på grund av det strikta förfarandet för erkännande av intresseorganisationer som arbetsmarknadens parter med kapacitet att ingå kollektivavtal.

Medlemskap i fackförbund och organisationsgrad 2011–2019

Anteckningar : * Andel anställda som är medlemmar i en fackförening. ** Anställdas medlemskap i fackförening beräknas utifrån det totala antalet medlemmar i facket och justeras vid behov för medlemmar i fackföreningar som står utanför den aktiva, beroende och sysselsatta arbetskraften (dvs. pensionärer, egenföretagare, studenter, arbetslösa).

Källa : Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling/Amsterdams institut för avancerade arbetsmarknadsstudier Institutional Characteristics of Trade Unions, Wage Setting, State Intervention and Social Pacts database 2021 (OECD/AIAS ICTWSS-databas)

De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna

I Österrike finns det bara en facklig centralorganisation: ÖGB.

Huvudfacklig centralorganisation

Under 2000-talet har de österrikiska fackföreningarna i allt högre grad konfronterats med behovet av att gå samman på grund av en kombination av faktorer – i synnerhet sjunkande medlemsantal och ekonomisk svaghet, särskilt i kölvattnet av avslöjandet av ÖGB:s inblandning i det ekonomiska debaclet med BAWAG PSK. Som en följd av BAWAG-krisen tvingades ÖGB att sälja alla sina aktier i banken 2006. Sedan dess har den enda inkomstkällan för ÖGB och dess medlemsförbund varit de avgifter som betalas av fackföreningsmedlemmarna. I och med de senaste omstrukturerings- och sammanslagningsprocesserna har Österrikes fackliga struktur under ÖGB:s paraply effektiviserats avsevärt jämfört med slutet av 1990-talet. Inom en 10-årsperiod minskade antalet fackföreningar som var anslutna till ÖGB från 14 till 7. Sedan 2009 har ingen märkbar utveckling skett.

Om arbetsgivarrepresentation

Det finns två huvudsakliga branschövergripande arbetsgivarorganisationer i Österrike: den österrikiska federala handelskammaren (Wirtschaftskammer Österreich, WKÖ), som är obligatorisk, och den österrikiska industrifederationen (Industriellenvereinigung, IV), som är frivillig att ansluta sig till. IV organiserar stora företag främst inom tillverkningsindustrin. Alla företag och företagare som har ett näringstillstånd måste registrera sig hos WKÖ (och dess motsvarande underenheter), som är indelade i geografiska underavdelningar (provinser, så kallade delstater) och sektoriella sektioner, som i sin tur är indelade i sektoriella underenheter. Företag som innehar mer än en näringslicens måste registrera sig hos alla motsvarande WKÖ-sektoriella grupper. Eftersom många arbetsgivare har mer än en företagslicens finns det fler medlemmar än företag som är anslutna till WKÖ.

För IV och alla andra (sektoriella) arbetsgivarorganisationer för vilka det är frivilligt att ansluta sig gäller principen om allmän föreningsfrihet, som beskrivs i avsnittet "Om facklig representation" i fackföreningssammanhang.

Eftersom medlemskap i WKÖ och dess underenheter är obligatoriskt för alla österrikiska företag (utom de inom jordbruket, de fria yrkena och den icke-handlande offentliga sektorn), är WKÖ:s organisationsgrad 100 procent, både när det gäller företag och anställda. Det finns ingen information om IV:s medlemstäthet.

Arbetsgivarorganisationer – medlemskap och täthet, 2012–2019

Notes_: *__Values är 100 % eftersom alla företag inom den privata sektorn (except__in jordbruk och fria yrken) __must vara medlemmar i WK__Ö. **__Percentage av anställda som arbetar i en establishment__that är medlem i någon arbetsgivarorganisation som är involverad i kollektiv bargaining._n.a., ej tillgänglig.

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna

Vid sidan av WKÖ är IV den viktigaste arbetsgivarorganisationen i Österrike. Dess medlemsdomän omfattar tillverkning, ledande personal inom tillverkningsindustrin och företag med anknytning till tillverkningsindustrin.

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna och arbetsgivarförbunden

När det gäller allmänna ekonomiska och sociala frågor är den nationella trepartssamordningen av politiken starkast formellt institutionaliserad i paritetskommissionen (Paritätische Kommission). Denna kommission bestod ursprungligen av företrädare på hög nivå för regeringen och de fyra stora arbetsmarknadsparterna. Kommissionen hade fyra underkommittéer: Rådgivande nämnden för ekonomiska och sociala frågor (Beirat für Wirtschafts- und Sozialfragen), underkommittén för internationella frågor (Unterausschuss für Internationale Fragen), underkommittén för löner (Lohnunterausschuss) och underkommittén för konkurrens och priser (Wettbewerbs- und Preisunterausschuss). Sedan Bad Ischl-deklarationen undertecknades av arbetsmarknadens parter 2006 har jämställdhetskommissionen bara haft en underkommitté: Rådgivande nämnden för ekonomiska och sociala frågor. Paritetskommissionen var kontaktpunkten för den sociala trepartsdialogen, där frågor av särskild betydelse, gemensamma strategier och samordnade åtgärder samt framväxande konflikter diskuterades och den rådgivande nämndens rekommendationer beaktades. Kommissionens roll har dock minskat sedan Österrike anslöt sig till Europeiska unionen 1995 och sammanträdde senast 1998.

Samrådet med arbetsmarknadens parter i Österrike bygger på ett permanent, men informellt, samarbete snarare än på rättsliga bestämmelser. Trepartsdialogen är omfattande och behandlar en rad olika frågor inom alla ekonomiska sektorer. Den sociala dialogen är starkt utvecklad och har stort inflytande på det politiska beslutsfattandet.

Vid sidan av jämställdhetskommissionen har en rad nationella och regionala sysselsättningspakter (s.k. territoriella sysselsättningspakter) inrättats av den (regionala) regeringen i nära samarbete med arbetsmarknadens parter på nationell och regional nivå för att genomföra en skräddarsydd sysselsättningspolitik på nationell och regional nivå. Arbetsmarknadsparternas deltagande i den statliga sysselsättningspolitiken är starkast institutionaliserat i AMS (vars tillsynsorgan består av företrädare för både regeringen och arbetsmarknadens parter). AMS är det viktigaste instrumentet för att förverkliga arbetsmarknadsmålen på nationell och regional nivå. Dessutom är arbetsmarknadens parter företrädda i socialförsäkringsinstitutionerna, BEA och ett stort antal andra organ.

När det gäller tvåpartssamråd finns det en lång tradition av frivilligt, informellt samarbete och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter på både nationell och sektoriell nivå, snarare än formaliserade tvåpartsorgan.

De viktigaste treparts- och tvåpartsorganen

Företagsråden (Betriebsräte) är de enda organ inom den privata sektorn som företräder arbetstagarna på arbetsplatsnivå. Juridiskt sett är ett företagsråd ett organ som kan inrättas i inrättningar som konsekvent sysselsätter fem eller fler arbetstagare. Den utövar den rätt till samråd och medbestämmande på arbetsplatsnivå som enligt lag tillkommer arbetskraften som helhet. Företagsråd kan antingen inrättas separat för arbetare och tjänstemän, eller representera båda kategorierna. Ett företagsråd väljs av arbetskraften – i princip av alla anställda inom anläggningen som är 16 år eller äldre (minimiåldern sänktes från 18 till 16 år 2021) – för en period på fem år. Detta gäller för alla företagsråd som inrättats från och med 2017. Den tidigare mandatperioden på fyra år är tillämplig på företagsråd som existerade före detta datum. Företagsrådet väljs på grundval av proportionella val, där antalet ledamöter i rådet bestäms av arbetsstyrkans storlek. När det gäller företagsrådets rätt till information, samråd och medbestämmande är arbetsgivaren skyldig att föra regelbundna diskussioner med rådet och hålla det informerat om frågor som är relevanta för arbetskraften. Det viktigaste instrumentet för att företagsrådet skall kunna uttrycka sin medbestämmanderätt i en viss rad sociala frågor är ingåendet av ett arbetsavtal (Betriebsvereinbarung) mellan företagsledningen och företagsrådet.

Inom den offentliga sektorn finns det en rad särskilda regler för organ för arbetstagarrepresentation (Personalvertretung) för var och en av de största arbetsgivarna – det vill säga den federala regeringen, delstatsregeringar (delstater), lokala myndigheter och offentliga företag. Reglerna fastställs i särskilda rättsliga bestämmelser. Dessa organ motsvarar i stort sett företagsråden inom den privata sektorn.

Representationsorganets förordning, sammansättning och befogenheter