Bakgrund för Cypern

Under 2021 började Cyperns ekonomi återigen att växa snabbt: bruttonationalprodukten (BNP) per capita ökade med 10,5 %, vilket var betydligt högre än genomsnittet för EU-27 det året. I likhet med resten av EU sjönk arbetslösheten med 0,1 %, även om arbetslösheten bland kvinnor (som minskade under pandemin) ökade med 0,3 %. Den totala sysselsättningsgraden ökade också, men ökningen var något lägre i Cypern än genomsnittet för EU-27. Under 2022 fortsatte denna positiva utveckling. BNP per capita ökade med 4 %, vilket återigen var högre än genomsnittet för EU-27 det året. Arbetslösheten minskade ytterligare med 0,7 %, vilket var en betydande minskning men inte en lika stor minskning som genomsnittet för EU-27. Medan arbetslösheten bland både män och ungdomar sjönk (1,1 % respektive 0,9 %), var minskningen bland kvinnor minimal. Även om det var första gången som arbetslösheten bland kvinnor sjönk sedan 2020 var arbetslösheten högre än 2020. Dessutom var minskningen av arbetslösheten bland ungdomar betydligt mindre än genomsnittet i EU-27. Den totala sysselsättningen i Cypern ökade däremot mer än genomsnittet för EU-27 under 2022. Sysselsättningsgraden bland ungdomar fortsatte dock att sjunka, i motsats till ökningen av genomsnittet för EU-27.

I Cyperns nuvarande system för arbetsmarknadsrelationer är arbetslagstiftningen ett sekundärt regleringsverktyg. Med tanke på att arbetsrätten består av sedvanerätt och författningsrätt regleras anställningsförhållandet av vanliga avtalsrättsliga principer (avtalsrätt (kap. 149), i dess ändrade lydelse), kompletterat med lagstadgade rättigheter och skyldigheter där så är lämpligt. I detta sammanhang reglerades arbetsmarknadsrelationerna på Cypern fram till helt nyligen av ett mycket begränsat antal lagar, främst lagen om upphörande av anställning från 1967, i dess ändrade lydelse från 2002 (lag 159(I)/2002), och lagen om årlig semester med lön från 1967, i dess ändrade lydelse från 2002 (lag 169(I)/2002). I och med genomförandet av EU:s regelverk på det arbetsrättsliga området infördes dock en rad lagar från 2002 och framåt som nu reglerar ett betydande antal anställningsvillkor. I vissa fall :s regelverk förmånligare villkor än de som förhandlats fram i kollektivavtal (t.ex. årlig semester).

Det nuvarande systemet för arbetsmarknadsrelationer konsoliderades avsevärt efter 1960 – det år då Cypern blev självständigt – på grundval av de två grundläggande principerna: frivillighet och trepartssamarbete. På grundval av dessa principer har kollektivförhandlingar traditionellt spelat en ledande roll när det gäller att reglera relationerna mellan arbetsmarknadens parter, och lagstiftning har varit ett sekundärt verktyg (se ovan). På samma sätt bör den statliga inblandningen i allmänhet i relationerna mellan arbetsmarknadens parter och särskilt i utformningen av arbets- och anställningsvillkor begränsas till ett minimum. I detta sammanhang är statens roll huvudsakligen en medlande roll. Den ingriper, i enlighet med vad som även föreskrivs i lagen om arbetsmarknadsrelationer (Κώδικας Βιομηχανικών Σχέσεων, IRC), genom arbetsmarknads- och socialförsäkringsministeriets medlingstjänst (Υπουργείο Εργασίας και Κοινωνικών Ασφαλίσεων, MLSI) i fall där en överenskommelse inte kan nås genom direkta tvåpartsförhandlingar mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Inom sektorer av ekonomisk verksamhet där den fackliga representationen är obefintlig eller svag fastställer staten genom lagstiftning minimistandarder för grundläggande anställningsvillkor, såsom minimilön och arbetstid för specifika yrken eller sektorer av ekonomisk verksamhet, till exempel inom detaljhandeln. Mot bakgrund av den minskande fackföreningstätheten, och särskilt med tanke på den senaste ekonomiska krisen, har fackföreningarna sedan 2013 varit mer benägna att vara positiva till statliga ingripanden i regleringen av minimianställningsvillkoren. I april 2016, efter förnyelsen av kollektivavtalet inom hotellbranschen, ändrade till exempel representanthuset (Βουλή των Αντιπροσώπων) förordningen om anställningsvillkor för anställda på hotell (Οι περί εργοδοτουμένων σε ξενοδοχεία (όροι υπηρεσίας) κανονισμοί) genom att ålägga alla arbetsgivare inom sektorn att utvidga minimirättigheterna och minimiförmånerna till att omfatta alla hotellanställda. oberoende av kollektivavtalets omfattning. Detta var ett stort krav från fackförbunden inom sektorn. I en liknande process som gäller byggbranschen nådde arbetsmarknadens parter inom sektorn 2019 en överenskommelse om att förnya branschens kollektivavtal, inklusive införande av lagstiftning som fastställer minimiarbetsvillkor för alla arbetstagare inom sektorn. Till skillnad från alla andra rättsliga instrument som fastställer minimivillkor för anställningar föreskriver denna lagstiftning, som antogs i maj 2020, en automatisk utveckling av dessa minimivillkor i enlighet med respektive bestämmelser i branschens kollektivavtal. Denna utveckling leder till antagandet att tillsynsmyndigheter och lagstiftande myndigheter i framtiden oftare kommer att uppmanas att vidta åtgärder för att reglera minimianställningsvillkoren.

Under 2021 och särskilt 2022 skedde en betydande utveckling av arbetslagstiftningen. Under denna korta period gjordes ändringar i lagen om graviditet och mammaledighet och i lagen om löneskydd. Dessutom infördes en ny lag om pappaledighet, föräldraomsorg, force majeure och flexibla arbetsformer, som ett resultat av harmonisering med EU-direktivet om balans mellan arbete och privatliv. Denna lag trädde i kraft i början av december 2022 och upphävde de tidigare lagarna om föräldraledighet, force majeure och pappaledighet. Under 2022 slutfördes dessutom den sociala dialogen om inrättandet av en nationell minimilön för första gången i Cypern. Det aktuella ministerdekretet trädde i kraft 2023, men det var mycket splittrande, eftersom fackföreningarna ansåg att det var problematiskt på många sätt. Faktum är att fackföreningarna har haft ett antal skäl att vara missnöjda under de senaste månaderna. Utöver den problematiska förordningen om minimilöner har det förekommit en mängd tvister av varierande betydelse. Dessa tvister omfattar följande: ett stort antal hotellägare följde inte kollektivavtalet ens efter det att det hade blivit lag, eftersom den sittande regeringens dekret som tillät hotellägare och arbetsgivare inom andra sektorer att anställa ett ökande antal arbetstagare från tredje land enligt fackföreningarna lade sten på bördan; Lagförslaget om distansarbete, som utarbetades efter en produktiv process av social dialog, nådde aldrig representanthuset på grund av inblandning från arbetsgivarorganisationer som hoppades på ett mer gynnsamt EU-direktiv i frågan. Arbetsgivarorganisationerna vägrade, och regeringen var ovillig att gå med på, överenskommelsen om att återinföra levnadskostnadsbidraget (COLA), en situation som ledde till den första generalstrejken i Republiken Cyperns historia. Alla dessa tvister är fortfarande pågående och olösta frågor.