Landprofil för arbetslivet i Estland
Den här profilen beskriver de viktigaste egenskaperna hos arbetslivet i Estland. Syftet är att ge relevant bakgrundsinformation om arbetslivets strukturer, institutioner och relevanta regelverk.
Detta omfattar indikatorer, data och regleringssystem för följande aspekter: aktörer och institutioner, kollektiva och individuella anställningsförhållanden, hälsa och välbefinnande, lön, arbetstid, kompetens och utbildning samt jämställdhet och icke-diskriminering på arbetsplatsen. Profilerna uppdateras systematiskt vartannat år.
Mellan 2012 och 2022 ökade Estlands BNP avsevärt, med 31,9 %, vilket är långt över EU-genomsnittet för samma period (15,29 %). Under denna period minskade den totala arbetslösheten från 9,9 % till 5,6 % (en minskning med 4,3 procentenheter). Arbetslösheten bland män minskade mest (4,8 procentenheter). Sysselsättningssiffrorna för alla kategorier ökade mellan 2012 och 2022 och visade en anmärkningsvärd förbättring jämfört med EU-genomsnittet: sysselsättningsgraden för unga ökade med endast 0,6 procentenheter i EU-27, medan den ökade med 3,8 procentenheter i Estland. Alla sysselsättningssiffror ökade stadigt fram till 2018, men under 2019 minskade dessa siffror något (utom för kvinnor). Under 2020 minskade BNP med 3,2 % jämfört med 2019, vilket är mindre än minskningen på 6,2 % i EU-27.
Arbetsavtalslagen (Töölepinguseadus) reglerar anställningsförhållandena inom den privata sektorn och den offentliga sektorn (Avaliku teenistuse seadus. År 2009 trädde den nya arbetsavtalslagen i kraft och 2013 trädde den nya tjänstelagen i kraft. Sedan 2014 måste alla anställningsformer (betalda eller frivilliga) registreras i anställningsregistret.
Relationerna mellan arbetsmarknadens parter regleras av lagen om fackföreningar (Ametiühingute seadus), lagen om intressebevakare för arbetstagare (Töötajate usaldusisiku seadus), lagen om lösning av kollektiva arbetstvister (Kollektiivse töötüli lahendamise seadus) och lagen om kollektivavtal (Kollektiivlepingu seadus).
Det nuvarande systemet för arbetsmarknadsrelationer i Estland utvecklades i början av 1990-talet. Även om mycket har förändrats under årtiondenas lopp har endast ett fåtal ändringar gjorts i lagstiftningen om kollektivavtal och kollektiv tvistlösning. Sedan 2007 har Estland till exempel haft en dubbel kanal för arbetstagarrepresentation: de anställda kan företrädas av en fackförening och/eller en förtroendeman.
I Estland har kollektivavtalsförhandlingar alltid varit decentraliserade, eftersom de oftast sker på företagsnivå. På branschnivå finns det bara kollektivavtal inom två sektorer: transport och hälso- och sjukvård. På nationell nivå förhandlas minimilöner vanligtvis fram årligen mellan Estlands fackliga samorganisation (Eesti Ametiühingute Keskliit, EAKL) och Estlands arbetsgivarorganisation (Eesti Tööandjate Keskliit, ETKL). År 2017 kom man överens om att den nationella höjningen av minimilönen för 2019–2022 ska beräknas årligen på grundval av arbetsproduktivitet och ekonomisk tillväxt. Minimilönen för kulturarbetare förhandlas årligen fram mellan Estlands fackförbund för arbetstagare (Teenistujate Ametiliitude Keskorganisatsioon, TALO) och kulturministeriet (Kultuuriministeerium). Det omfattar alla kulturanställda med högre utbildning som arbetar vid myndigheter, statliga privata stiftelser och offentliga rättsverk i en position inom sin specialitet som kräver högre utbildning, men rekommenderas också för den privata sektorns kulturområde.
I dag är den fackliga anslutningsgraden i Estland en av de lägsta i EU.
Den sociala dialogen fungerar i allmänhet i Estland (arbetsmarknadens parter deltar t.ex. i det politiska beslutsfattandet och är medlemmar i tillsynsorganen för de viktigaste organisationerna med anknytning till arbetslivet). Även om det finns tillfällen då arbetsmarknadens parter inte är helt nöjda med sin grad av samarbete med regeringen eller med den utsträckning i vilken deras förslag beaktas, är deras deltagande i allmänhet gott och deras röst blir hörd.
Efter en inbjudan från premiärministern återupprättade arbetsmarknadens parter på nationell nivå och regeringen under 2018 den sociala trepartsdialogen genom att samlas för att diskutera frågor som är relevanta för arbetsmarknads-, skatte- och socialpolitiken. Ett liknande möte ägde rum 2020. Dessa möten har tjänat sitt syfte väl, men regelbundna möten med socialministern har också inrättats.
Covid-19 har inte haft någon betydande inverkan på relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Möten fortsatte att hållas och planerade förhandlingar ägde rum. Den sociala dialogen var stark under pandemin: i samarbete med arbetsmarknadens parter utvecklades några av de viktigaste åtgärderna för att mildra kriser (t.ex. tillfälliga lönesubventioner och en minskning av de anställdas egna avgifter till sjukpenningen), vilket visade sig vara framgångsrikt och visade på arbetsmarknadsparternas vilja att samarbeta och kompromissa samt vikten av social dialog.
