Bakgrund för Finland

Finlands ekonomi har gått igenom ett par turbulenta år. Efter effekterna av covid-19-pandemin upplevde Finland en stark återhämtning i början av 2022, men senare samma år drabbades de finländska hushållen av minskad köpkraft på grund av hög inflation och stigande räntor. Inflationsnivån var 9,1 procent i december 2022 (Statistikcentralen, 2023a), en dramatisk uppgång efter ett decennium av måttliga inflationsnivåer (Statistikcentralen, 2023b). År 2021 var Finlands reala bruttonationalprodukt (BNP) tillväxt 3 procent, jämfört med EU-genomsnittet på 5,4 procent (Världsbanken, 2023), och beräknas ha varit cirka 2 procent år 2022 (Europeiska kommissionen, 2023). Sysselsättningsgraden i Finland har dock ökat stadigt sedan 2012, med 5,4 procentenheter från 2012 till slutet av 2022, då den var 79,8 procent. Sysselsättningsgraden för män och kvinnor är nästan densamma och båda har ökat till sin högsta nivå på 10 år. Arbetslöshetssiffrorna har minskat något under de senaste åren, från 7,9 procent 2012 till 6,8 procent 2022 (Statistikcentralen, 2023c).

Arbetstagarnas arbetsvillkor bestäms utifrån lagstiftning och kollektivavtal. De viktigaste lagstiftningarna som gäller anställningsförhållanden i Finland är arbetsavtalslagen 55/2001 (Työsopimuslaki), semesterlagen 162/2005 (Vuosilomalaki) och arbetstidslagen 872/2019 (Työaikalaki). År 2020 trädde en ny arbetstidslag i kraft, som i sin tur ändrades 2021. Under 2022 ändrades arbetsavtalslagen i flera avseenden. Det finns flera lagar som tryggar likabehandling och mångfald i arbetslivet. Dessa lagar gäller alla arbetstagare som arbetar för finländska arbetsgivare, oberoende av nationalitet.

De viktigaste lagarna om arbetsmarknadsorganisationer och kollektivavtal är lagen om arbets- och arbetskollektivavtal 436/1946 (Työehtosopimuslaki), som fastställer ramarna för avtalssystemet, och lagen om arbetsdomstolen 646/1974 (Laki työtuomioistuimesta) och lagen om medling i arbetstvister 420/1962 (Laki työriitojen sovittelusta), som syftar till att lösa tvister som gäller kollektivavtal. Det senare ändrades 2022/2023. År 2022 trädde den nya samarbetslagen 1333/2021 (Yhteistoimintalaki) i kraft, vars syfte är att förbättra dialogpraxisen på arbetsplatsen. Arbetsmarknadslagstiftningen utarbetas på ett trepartssätt, där fackföreningar och arbetsgivarorganisationer deltar i processen.

Arbetsmarknadsrelationerna i Finland är starkt centraliserade. De olika fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna har ett nära samarbete genom organisationer på högsta nivå. Det finländska kollektivavtalssystemet togs i bruk för första gången år 1940, då arbetsmarknadsorganisationerna för första gången erkände varandra som förhandlingsparter. Trepartssamarbetet inleddes på fullt sätt 1968. Vid sidan av sysselsättningsfrågor är arbetsmarknadsorganisationerna centrala aktörer i utvecklingen av andra politikområden, såsom pensionssystemet. I enlighet med en tradition av konsensus samråder regeringen i allmänhet med arbetsmarknadens parter i detalj om eventuella förslag till ändringar i lagarna som påverkar arbetslivet.

I Finland har man traditionellt sett haft ett system med tre nivåer, där kollektivavtalsförhandlingar normalt sker på nationell, sektoriell och lokal nivå. Denna praxis håller dock på att förändras: efter en ändring av de interna reglerna 2015–2016 valde Finlands Näringsliv EK, som är Finlands största arbetsgivarorganisation, att avstå från att delta i kollektivavtalsförhandlingar på central nivå. Konkurrenskraftsavtalet från 2016 (Kilpailukykysopimus), ett stort trepartsavtal på arbetsmarknaden som bland annat innebar en frysning av lönerna för 2017 och en förlängning av årsarbetstiden med 24 timmar, kan ha varit det sista av de stora centraliserade avtalen. Kollektivavtalsförhandlingarna 2017–2018 förhandlades direkt på branschnivå, utan att föregås av ett centraliserat avtal.

Vid sidan av de kollektivavtal som formellt förhandlats fram för arbetsmarknadens parter under avtalsperioden gemensamma diskussioner om arbetslivet genom ett så kallat system med kontinuerliga förhandlingar. Denna praxis har blivit allt vanligare under det senaste decenniet.

Förhandlingsrundan 2020 slutfördes framgångsrikt trots ökad ekonomisk osäkerhet på grund av covid-19-pandemin. En av de bidragande faktorerna var det nära samarbetet mellan arbetsmarknadens parter på högsta nivå. I mars 2020 lade partnerna fram ett gemensamt förslag till regeringen (Akava, 2020). Flera av de åtgärder som ingår i detta förslag har genomförts, och de har ökat flexibiliteten på arbetsmarknaden under covid-19-krisens första år. Under 2021 ändrades arbetsmarknadsparternas roll från att vara en drivkraft bakom åtgärder som direkt hanterar de omedelbara konsekvenserna av covid-19 till att fokusera på långsiktiga åtgärder för att stödja Finlands återhämtning och resiliens. I stället för ad hoc-åtgärder inriktade sig arbetsmarknadens parter på trepartsprocesser i samband med bredare arbetsmarknadsreformer och andra reformer. Den viktigaste frågan i kollektivavtalsförhandlingarna 2021 var inte covid-19-pandemin, även om krisen hade en påskyndande effekt på förhandlingarna. Den stora frågan var i stället den pågående övergången till ett mer decentraliserat förhandlingssystem (Eurofound, 2022). 2022 präglades dock av ökad arbetsgivarsamordning i kollektivavtalsrundorna, eftersom förhandlingarna avbröts medan arbetsgivare inom olika sektorer väntade på att tekniksektorn skulle nå en överenskommelse. Teknikindustrin är av tradition vägvisare när det gäller kollektiva löneförhandlingar. Under 2022 vidtogs också stridsåtgärder av sjukskötarförbunden, vilket resulterade i lagen om tryggande av nödvändig hälso- och sjukvård och vård i hemmet under stridsåtgärder 826/2022 (Laki välttämättömän terveydenhuollon ja kotihoidon turvaamisesta työtaistelun aikana). I den tillfälliga lagen angavs att sjuksköterskor kunde få mandat att arbeta under stridsåtgärder, för att undvika livshotande arbetskraftsbrist inom det kritiska hälso- och sjukvårdsområdet. Den temporära lagen gällde till och med den 31 januari 2023.

Regeringens förvaltningsövergripande social- och hälsovårdsreform blev klar 2022. Detta fick konsekvenser för kollektivavtalen inom välfärdsområdet, eftersom tusentals arbetstagare överfördes från kollektivavtalet för kommunerna till avtalet för de nya välfärdsregionerna.