Landsprofil för arbetslivet i Frankrike
Den här profilen beskriver de viktigaste egenskaperna hos arbetslivet i Frankrike. Syftet är att ge relevant bakgrundsinformation om arbetslivets strukturer, institutioner, aktörer och relevanta regelverk.
Detta omfattar indikatorer, data och regleringssystem för följande aspekter: aktörer och institutioner, kollektiva och individuella anställningsförhållanden, hälsa och välbefinnande, lön, arbetstid, kompetens och utbildning samt jämställdhet och icke-diskriminering på arbetsplatsen. Profilerna uppdateras systematiskt vartannat år.
Trade unions, employer organisations and public institutions play a key role in the governance of the employment relationship, working conditions and industrial relations structures. They are interlocking parts in a multilevel system of governance that includes European, national, sectoral, regional (provincial or local) and company levels. This section looks at the main actors and institutions and their role in France.
Public authorities involved in regulating working life
The state continues to play a crucial role in French industrial relations. The system is highly regulated: the government sets the minimum wage, the Ministry of Labour extends virtually all collective agreements, and an increasing number of issues are subject to compulsory negotiations at sectoral or company level.
In recent years, however, a series of laws has been approved delegating the regulation of certain issues to social partners, typically at company level. For instance, there are obligations, sometimes on an annual or a multiannual basis, to negotiate on wages; the organisation of working time; gender equality; the professional integration of workers with disabilities; financial participation; and the employment of older workers.
Furthermore, the labour law reform of August 2016 was wide-ranging and aimed to give company-level agreements precedence over those at sectoral level or the law itself if the latter so provides. This reversal is already provided for in the bill on an experimental basis in connection with the legislation on working time. It thereby decentralises collective bargaining.
Finally, decentralisation has been strengthened as a result of the labour law reform of 2017. Therefore, for a large number of issues, company-level agreements prevail and the role of social partners in the management of the unemployment scheme and the vocational training system has been reduced, as the role of the state has expanded.
Individual employment rights are enforced by the French Labour Inspectorate (Inspection du travail) and the employment tribunal system (conseils de prud’hommes). Cases are presented in front of a panel of four lay judges composed of two representatives of both unions and employers.
Representativeness
Since 1966, five trade union confederations have been deemed representative at national level. Prior to 2008, each trade union at local or sectoral level that was affiliated to one of these confederations was also considered to be representative (through the presumption of representativeness). These principles were modified in 2008 by the law on ‘social democracy and working time reform’. Regardless of affiliation, representativeness now depends primarily on the ‘electoral audience’; to be representative and able to participate in negotiations, a trade union must therefore win at least 10% of the votes at workplace level, and 8% at sectoral level.
In terms of national cross-sectoral representativeness in the private sector, the second round of workplace elections in 2017 resulted in representative status being granted to all five unions that had been considered representative previously: the General Confederation of Labour (Confédération générale du travail, CGT); the French Democratic Confederation of Labour (Confédération française démocratique du travail, CFDT); the General Confederation of Labour – Force Ouvrière (Confédération générale du travail – Force Ouvrière, CGT-FO); the French Christian Workers’ Confederation (Confédération française des travailleurs chrétiens, CFTC); and the French Confederation of Professional and Managerial Staff – General Confederation of Professional and Managerial Staff (Confédération française de l’encadrement – confédération générale des cadres, CFE-CGC) (Eurofound, 2017a).
In July 2017, the representativeness of employer organisations was analysed for the first time (see Eurofound, 2017b). The representativeness of the three main employer organisations (see the section ‘Main employer organisations and confederations’) was recognised.
Trade unions
About trade union representation
The term ‘paradox of French unionism’ (Dares, 2008) describes the combination of very low union density with strong union presence at workplace level (see the table below). Trade union density in France is among the lowest in Europe. According to the most recent assessment of union density provided by the Directorate of Research, Economic Studies and Statistics (Direction de l’Animation de la Recherche, des Études et des Statistiques, Dares), it decreased from 11.2% in 2013 to 10.3% in 2019 for the whole territory, in both the private and the public sector (Dares, 2023a). This proportion has been relatively stable over the past 10 years. Statistics show a significant disparity between the public sector, with a rate of 18.1%, and the private sector, with a rate of 7.7%, and unions are particularly strong among permanent full-time employees.
Observers put forward a range of explanations, two of which are particularly salient. First, French unions are weak in terms of membership but are prominent in the workplace, and union membership is often closely linked to union engagement. In addition, almost one French union member in five is an active employee representative. Second, virtually all collective agreements are extended to the entire sector, leading to a remarkably high coverage rate of above 90%. This gives employees a ‘free ride’ – that is, they enjoy the benefits negotiated by unions without having to commit to union membership.
Trade union membership and density, 2010–2019
| 2010 | 2011 | 2012 | 2013 | 2014 | 2015 | 2016 | 2017 | 2018 | 2019 | Source(s) | |
| Trade union density in terms of active employees (%)* | 10.8 | n.a. | n.a. | 11.0 | n.a. | n.a. | 10.8 | n.a. | n.a. | n.a. | OECD and AIAS, 2021 Administrative data from the main French union confederations |
| 10.8 | n.a. | n.a. | 11.0 | n.a. | n.a. | 10.8 | n.a. | n.a. | 10.1 | Dares, 2021a | |
| Trade union membership (thousands)** | 2,046 | 2,075 | 2,086 | 2,070 | 2,062 | 2,067 | 2,075 | 2,074 | 2,071 | n.a. | OECD and AIAS, 2021 |
Notes: * Proportion of employees who are members of a trade union. ** Trade union membership of employees based on (household) labour force surveys or any other surveys (such as working conditions surveys and social attitudes surveys) asking respondents about their union membership in their main job. Trade union membership of employees is derived from the total union membership and adjusted, if necessary, for trade union members outside the active, dependent and employed labour force (i.e. retired workers, self-employed workers, students, unemployed people). n.a., not available.
De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna
Fackföreningarna är nationella organisationer. Frankrike har fem fackföreningar som är erkända som representativa på nationell nivå. De nämns i tabellen nedan. Alla medlemssiffror är självrapporterade och för vissa organisationer är de sannolikt överskattade men mindre än tidigare år.
Andra fackföreningar har ett betydande inflytande men har ännu inte representativ ställning på nationell tvärsektoriell nivå. De kan dock mycket väl föra kollektivavtalsförhandlingar på företagsnivå eller, om de når upp till den sektoriella tröskeln för det senaste valet, på sektorsnivå.
De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna
| Name | Abbreviation | Number of members | Involved in collective bargaining? |
| General Confederation of Labour (Confédération générale du travail) | CGT | 605,606 (2022) | Yes |
| French Democratic Confederation of Labour (Confédération française démocratique du travail) | CFDT | 610,544 (2022) | Yes |
| General Confederation of Labour – Force Ouvrière (Confédération générale du travail –Force Ouvrière) | CGT-FO | 350,000 (2022) | Yes |
| French Christian Workers’ Confederation (Confédération des travailleurs Chrétiens) | CFTC | 140,000 (2022)* | Yes |
| French Confederation of Professional and Managerial Staff – General Confederation of Professional and Managerial Staff (Confédération française de l’encadrement – Confédération générale des cadres) | CFE-CGC | 160,000 (2022) | Yes |
Notera: * Enligt experter är denna siffra överskattad; 100 000 skulle vara mer realistiskt.
För tredje gången sedan reformen av den fackliga representativiteten 2008 (se avsnittet "Representativitet") har populariteten hos fackföreningar inom den privata sektorn på nationell, branschövergripande och branschnivå utvärderats utifrån deras andel av arbetstagarnas röster. Arbetsministeriet offentliggjorde den 26 maj 2021 uppgifter som baserar sig på resultaten av arbetsplatsvalen. Deltagandet var dock endast 38,24 % (jämfört med 42,76 % 2017).
De fem största fackliga centralorganisationerna med medlemmar från hela ekonomin behöll sin representativitet. CFDT hade 26,77 % av rösterna, något före CGT med 22,96 %. CGT-FO kom på tredje plats med 15,24 % av rösterna, följt av CFE-CGC med 11,92 % och CFTC med 9,50 %. De nyligen inrättade fackföreningarna, Union Nationale des Syndicats Autonomes (Union Nationale des Syndicats Autonomes) och Solidaritet, enhet och demokrati (Union syndicale Solidaires), som tenderar att inta en ganska radikal ståndpunkt, lyckades båda inte nå 8-procentsspärren på nationell nivå, med resultat på 5,99 procent respektive 3,68 procent.
Enligt en tredje bedömning av fackföreningarnas representativitet i den offentliga sektorn, på grundval av resultatet av de arbetsplatsval som hölls den 1–8 december 2022, är CGT fortfarande den ledande fackliga organisationen för den offentliga förvaltningen som helhet (stat, lokala myndigheter och sjukhus), med 20,9 % av rösterna, följt av CGT-FO (med 18,7 %) och CFDT (med 18,7 %)). Men om man tar hänsyn till resultaten av arbetsplatsval i den privata sektorn har CFDT varit det ledande franska fackförbundet inom både den offentliga och den privata sektorn sedan 2018.
Reformen av den fackliga representativiteten genom lagen av den 20 augusti 2008 ledde till en genomgripande förändring av det franska fackliga landskapet på sektors- och företagsnivå. Vissa organisationer, t.ex. CFTC och CFE-CGC, har förlorat sin representativitet inom ett stort antal sektorer. Andra organisationer, t.ex. den nationella federationen för oberoende fackföreningar, fick erkännande för sin representativitet på sektorsnivå.
Om arbetsgivarrepresentation
Det är frivilligt att vara medlem i arbetsgivarorganisationer i Frankrike, och organisationerna tävlar om att locka till sig medlemmar. De flesta av landets arbetsgivare är medlemmar i minst en arbetsgivarorganisation. Till skillnad från fackföreningarna var arbetsgivarorganisationernas organisationsgrad ganska hög (Traxler, 2004). Enligt en studie publicerad av Dares (2019) var i genomsnitt ett av fyra företag i Frankrike medlem i en arbetsgivarorganisation 2017, och två av tre anställda arbetade i dessa företag. Täckningsgraden för anställda är hög i sektorer där sysselsättningen är starkt koncentrerad till ett fåtal stora företag (kemi- och läkemedelsindustrin, glas-, bygg-, bygg- och anläggningssektorn och banksektorn). Detta tyder på att tidigare uppskattningar, som omfattade det totala antalet medlemmar i alla centralorganisationer, kraftigt överskattade arbetsgivarorganisationernas representativitet i Frankrike. Anledningen till detta är att många företag är medlemmar i flera organisationer.
Arbetsgivarorganisationernas medlemsantal och organisationsgrad, 2011–2019 (%)
| 2011 | 2012 | 2013 | 2014 | 2015 | 2016 | 2017 | 2018 | 2019 | Source(s) | |
| Employer organisation density in terms of active employees | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | 79.2 | n.a. | n.a. | OECD and AIAS, 2021 |
| n.a. | 75 | 75 | 75 | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | Visser, 2015 | |
| Employer organisation density in terms of private sector establishments* | n.a. | n.a. | 34 | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | 40 | European Company Survey 2013/2019 |
| Employer organisation membership in private sector establishments | 44 | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | Dares, 2015a |
| n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | n.a. | 25.0 | n.a. | n.a. | Dares, 2019 |
Anm.: * Procentandel anställda som arbetar på en arbetsplats som är medlem i en arbetsgivarorganisation som deltar i kollektivavtalsförhandlingar. Uppgift saknas i uppgift om hur stor andel av de anställda som arbetar på en arbetsplats är inte tillgänglig.
De viktigaste arbetsgivarorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna
Mouvement des Entreprises de France (MEDEF) bildades 1998 för att ersätta det tidigare nationella rådet för franska arbetsgivare (Conseil national du patronat français, CNPF). MEDEF är en sammanslutning av sektoriella och territoriella organisationer som sammanför företag med mer än 10 anställda. Den organiserar 76 förbund som omfattar cirka 600 sammanslutningar vars medlemmar är företag som arbetar inom samma sektor, 13 regionala organisationer och över 100 departements- eller lokalorganisationer. MEDEF strävar efter att täcka alla företag, oavsett storlek, inom alla geografiska och yrkesmässiga sektorer. Dess medlemmar täckte cirka 66 % av den totala arbetskraften i den privata sektorn 2021.
Den 6 januari 2017 bytte Confédération Générale des Petites et Moyennes Entreprises (CGPME) namn till Confédération des petites et moyennes entreprises (CPME). Förbundet är organiserat i fyra nationella sektioner: handel, tjänster, industri och hantverk. Den organiserar 117 territoriella fackföreningar och cirka 200 federationer eller yrkessammanslutningar. Dess medlemmar täckte cirka 28 % av den totala arbetskraften i den privata sektorn 2021.
Den 17 november 2016 gick arbetsgivarförbundet för hantverksarbete (Union professionnelle artisanale, UPA) samman med det nationella förbundet för fria yrken (Union nationale des professions liberales, UNAPL) för att skapa ett nytt organ, Union des entreprises de proximité, U2P. Förbundet organiserar 119 förbund eller yrkessammanslutningar och 110 regionala eller lokala organisationer. Dess medlemmar täckte cirka 31 % av den totala arbetskraften i den privata sektorn 2021.
Det finns också en arbetsgivarorganisation som företräder den icke-vinstdrivande sektorn, Union des employeurs de l'économie sociale et solidaire (UDES), tidigare Union de syndicat et groupements d'employeurs d'employeurs représentatifs dans l'économie sociale. Organisationen representerar 80 procent av arbetsgivarna inom branschen.
De viktigaste arbetsgivarorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna
| Name | Abbreviation | Numbers of members | Year | Involved in collective bargaining? |
| Movement of French Enterprises (Mouvement des Entreprises de France) | MEDEF | 125,929 | 2021 | Yes |
| Confederation of Small and Medium-sized Enterprises (Confédération des Petites et Moyennes Entreprises) | CPME | 243,397 | 2021 | Yes |
| Union of Local Businesses (Union des entreprises de proximité) | U2P | 203,715 | 2021 | Yes |
Reformen av arbetsgivarorganisationernas representativitet antogs som en del av en reform av yrkesutbildningen som ägde rum i mars 2014 (genom lag nr 2014-288 av den 5 mars 2014 om yrkesutbildning, sysselsättning och socialdemokrati). Enligt dekret nr 2015-654 av den 10 juni 2015 måste arbetsgivarorganisationerna, för att vara representativa på branschnivå, omfatta ett antal medlemsföretag som representerar minst 8 % av alla företag som är anslutna till arbetsgivarorganisationer i motsvarande sektor (medlemsföretagens målgrupp) eller 8 % av de anställda som är anställda av samma organisation på nationell, interprofessionell eller yrkesmässig nivå (målgruppen för anställda anställda). I förordningen ges praktiska detaljer om hur tröskeln på 8 procent ska beräknas. Det förklaras också hur arbetsgivarorganisationer kan motsätta sig ett kollektivavtal om de företräder anknutna företag som sysselsätter mer än 50 % av arbetskraften i företag som är anslutna till arbetsgivarorganisationer inom sektorn.
Arbetsmarknadens parter fortsätter att vara starkt engagerade i förvaltningen av vissa socialförsäkringsbestämmelser, såsom offentlig sjukförsäkring, arbetslöshetsförmåner och socialnämnder (paritarisme). Arbetsmarknadens parter spelar också en central roll i det kompletterande privata sjukförsäkringssystemet (mutuelles, institutions de prévoyance) och pensionsplanerna. Dessutom är de delaktiga i yrkesutbildningssystemet. Det nationella systemet för samordning av politiken kompletteras av en social trepartsdialog på regional eller lokal nivå. Enligt lag nr 2007-130 av den 31 januari 2007 om modernisering av den sociala dialogen är det obligatoriskt att samråda med företrädare för fackföreningar och arbetsgivarorganisationer på nationell nivå innan man föreslår reformer på områdena arbetsmarknadsrelationer, sysselsättning och yrkesutbildning. Regeringen bör förse dessa organisationer med ett policydokument som presenterar "diagnoser, mål och huvudalternativ" för den föreslagna reformen. Arbetsmarknadens parter kan sedan ange om de har för avsikt att inleda förhandlingar och hur mycket tid de behöver för att nå en överenskommelse. Detta förfarande är inte tillämpligt i "nödsituationer". I sådana fall måste regeringen motivera sitt beslut, som kan överklagas till domstol.
När regeringen utarbetar ett lagförslag efter ett samrådsförfarande är den inte skyldig att anta innehållet i ett kollektivavtal som det är. Beroende på vilken fråga det rör sig om måste parlamentet dock lägga fram ett lagförslag för den nationella kommissionen för kollektivavtalsförhandlingar (Commission nationale de la négociation collective, de l'emploi et de la formation professionnelle, CNNCEFP) om reformer som rör arbetsmarknadsrelationer, sysselsättning och yrkesutbildning.
De arbetsmarknadsparter som företräds av detta organ kan bedöma om regeringens förslag är förenliga med det aktuella kollektivavtalet och vid behov ge sitt yttrande.
De viktigaste treparts- och tvåpartsorganen
| Name | Type | Level | Issues covered |
| Economic, Social and Environmental Council (Conseil économique, social et environnemental, CESE) | Tripartite plus* | National | Economic policy, public health, finance |
| National Collective Bargaining Commission (Commission nationale de la négociation collective, de l’emploi et de la formation professionnelle, CNNCEFP) | Tripartite | National | Collective bargaining, employment, vocational training |
Anm.: * Social dialog med deltagande av arbetsgivar- och fackföreningsorganisationer samt grupper i det civila samhället, t.ex. icke-statliga organisationer eller akademiker.
I Frankrike företräds de anställda av fackföreningar och strukturer som består av arbetstagare som väljs direkt av alla arbetstagare. Arbetstagarrepresentation har varit obligatorisk sedan 1945 på alla arbetsplatser med minst 11 eller 50 anställda, beroende på struktur. Dessa organ är till stor del reglerade i lag. Det finns dock utrymme för reglering genom kollektivförhandlingar, eftersom arbetsmarknadens parter kan inrätta informations- och samrådsorgan genom kollektivavtal för att förbättra informationen och samrådet inom företagen. Arbetsmarknadens parter kan förhandla om förbättringar av faciliteterna för arbetstagarrepresentanter, t.ex. mer betald ledighet eller mer resurser. Sedan arbetsmarknadsreformen 2017 har landskapet för arbetstagarrepresentation på arbetsplatsnivå förändrats. Detta beror på sammanslagningen av de tre viktigaste organen för information till och samråd med arbetstagare i alla företag – personalrepresentanterna (délégués du personnel), företagsrådet (comité d'entreprise) och kommittén för hälsa, säkerhet och arbetsvillkor – till en social och ekonomisk kommitté (comité social et économique, CSE). Den centrala lagringsenheten skulle ha bildats i alla berörda företag senast den 1 januari 2020.
Fackföreningar
Sedan 1968 har fackföreningarnas rättigheter erkänts och fackföreningarna har haft rätt att utse fackliga förtroendemän (délégués syndicaux) i företag med minst 50 anställda (arbetslagen, artiklarna L2143-1 till L2143-23). Dessa företrädare har befogenhet att förhandla och underteckna kollektivavtal på företagsnivå. Andra organ som företräder arbetstagarna har inte denna befogenhet om det finns minst en förtroendeman. Sedan reformen av representativiteten 2008 har fackföreningar som inte anses vara representativa i ett företag kunnat utse en "representant för facket" (représentant de la section syndicale) (arbetslagen, artiklarna L2142-1-1 till L2142-1-4, som har liknande rättigheter som en utsedd facklig förtroendeman förutom rätten att förhandla om kollektivavtal. Förtroendemännen kan i enlighet med ett majoritetskollektivavtal överföra sin kollektiva förhandlingsstyrka till CSE, som kan förhandla och ingå kollektivavtal.
Sociala och ekonomiska kommittéer
CSE:er är juridiska personer och består i egenskap av kollegiala organ av ledamöter som väljs av de anställda, företrädare för företagsledningen och företrädare som nominerats av fackföreningarna (arbetslagen, artiklarna L2311-1 till L.2315-22). Ledamöterna väljs av alla arbetstagare i varje privat inrättning med fler än 10 anställda. De centrala lagringsenheterna ersatte successivt de nuvarande valda organen (personalrepresentanter, företagsråd och hälsa samt säkerhet och arbetsvillkor committees_, se tabellen i följande section_), och processen slutfördes senast den 1 januari 2020.
CSE:er kan bildas på antingen företagsnivå eller etableringsnivå, när en central CSE också är etablerad. CSE:er får information från arbetsgivare om frågor som företagets ekonomiska och sociala aspekter och ny teknik. De rådfrågas också om företagets strategiska inriktning. Dessutom deltar de i formella överläggningar med arbetsgivare om frågor som uppsägningar och yrkesutbildning (utan formell förhandlingsstyrka) och ansvarar för att leda sociala och kulturella aktiviteter för vilka de har en budget som fastställs i kollektivavtal. I annat fall har CSE:er en fungerande budget som motsvarar 0,2 % av företagets årliga lönesumma, eller 0,22 % i företag med över 2 000 anställda. CSE:er tar också över de uppgifter som tidigare personaldelegater har ((som lägger fram individuella och kollektiva klagomål för ledningen och ser till att lagstiftning och kollektivavtal genomförs) och rollen för kommittén för säkerhet och arbetsvillkor.
I en koncern kan ett företagsråd på koncernnivå (comité de groupe) inrättas (artiklarna L2331-1 till L2335-1 i arbetslagen), som har liknande rättigheter som vanliga företagsråd. Ett företag med verksamhet i hela Europa kan inrätta ett europeiskt företagsråd (comité d'entreprise européen) (arbetslagen, artiklarna L2341-1), som enligt arbetslagen kan slås samman med ett företagsråd på koncernnivå, om arbetstagarrepresentanterna samtycker.
Sedan genomförandet av lag nr 2015-994 av den 17 augusti 2015 har tvåpartsregionala kommittéer (commissions synical paritaires interprofessionnelles) inrättats i de 13 franska regionerna för att erbjuda de 4,6 miljoner anställda som arbetar i små och medelstora företag med färre än 11 anställda täckning av ett informations- och konsultativt organ (arbetslagen, artikel L.2234-1). Kommitténs roll är att ge juridisk information eller rådgivning till arbetstagare och arbetsgivare. Att diskutera och anta råd eller uttalanden i frågor som rör små och medelstora företag (yrkesutbildning, sysselsättning, hälsa och säkerhet samt prognostisering och förvaltning av kompetens).
Enligt Dares (2022a) omfattades 41,4 % av företagen med 10 eller fler anställda i den privata sektorn utanför jordbruket (0,5 procentenheter färre än 2019), vilket motsvarar 78,4 % av de anställda på fältet, år 2020 av minst ett organ för arbetstagarrepresentation. Det kan observeras att företagsråd finns i 35 % av företagen. Dessa företag sysselsätter 74 % av de anställda. CSE:er finns i 35,5 % av företagen; Dessa företag sysselsätter 74,9 % av de anställda. Vid tidpunkten för undersökningen hade 5,6 % av företagen fortfarande ett eller flera organ på plats som fanns före reformen 2017 och att nyval eventuellt kommer att äga rum senare under året. Nedgången i antalet fackliga ombud, som började 2019, fortsatte under 2020. Kommittéer för hälsa, säkerhet och arbetsvillkor, som är obligatoriska i företag med 300 eller fler anställda som har inrättat nya organ för arbetstagarrepresentation, finns i 79,4 % av dessa företag. De finns också i 21,0 % av företagen med 50 till 299 anställda.
Tekniska kommittéer
Informations- och samrådsorgan finns också inom den offentliga sektorn, men deras organisation skiljer sig från den i den privata sektorn. De viktigaste rådgivande organen inom den offentliga sektorn är de tekniska kommittéerna.
Den reform av kollektivavtal inom den offentliga sektorn som genomfördes genom lag nr 2010-751 av den 5 juli 2010 förändrar det sätt på vilket facklig representativitet bedöms i den offentliga sektorn, i linje med de bestämmelser som har gällt i den privata sektorn sedan 2008. Sedan denna lagstiftning trädde i kraft har arbetsplatsvalen avgjort i vilken utsträckning fackföreningarna är delaktiga i förhandlingar, kan underteckna avtal och inneha platser i rådgivande trepartsorgan.
Den tekniska kommittén har olika befogenheter beroende på vilka avdelningar den tillhör, t.ex. den nationella offentliga förvaltningen, offentliga sjukhus eller lokala myndigheter.
Representationsorganets förordning, sammansättning och befogenheter
Body | Regulation | Composition | Competences/involvement in company-level collective bargaining | Thresholds for/rules on when the body needs to be/can be set up |
Trade union representative(s) (délégué syndical, DS) | Regulation codified by law in the Labour Code | Trade union delegate(s) | Involved in company-level collective bargaining and are mandated to defend workers’ interests | In establishments or companies with 50 employees or more. |
Social and economic committee (comité social et économique, CSE) (since September 2017) | Regulation codified by law in the Labour Code | Elected employees, representatives, management and, in companies with 50 employees or more, trade union representatives. | Involved in company-level collective bargaining under certain conditions – that is, if trade union representation is not present or if a majority collective agreement transfers the power of negotiation from trade union representative(s) to the committee. | In establishments or companies with 11 employees or more. |
