Kollektivavtal i Frankrike

Kollektivavtalsförhandlingarna i Frankrike har främst förts på branschnivå. Vanligtvis sluts centrala avtal mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar på branschnivå. Arbetsmarknadens parter vänder sig därför ofta till arbetsmarknadsministeriet för att få en förlängning av de flesta bestämmelserna i avtalet, vilket beviljas i praktiskt taget alla fall. Därför uppskattas täckningsgraden för kollektivavtalsförhandlingar vara över 90 %. Decentraliseringen av de sektoriella förhandlingarna inleddes i början av 1980-talet (i och med genomförandet av Auroux-lagarna), men principen om förmånlighet, som förbjuder avtal på företagsnivå att innehålla mindre förmånliga bestämmelser än avtal på högre nivå, har bibehållits. Denna princip urvattnades genom reformer 2004, 2008 och 2013. I och med reformen av arbetsrätten 2016 decentraliserades kollektivavtalen ytterligare, eftersom lagen ger avtal på företagsnivå företräde framför avtal på branschnivå eller själva lagen om den senare föreskriver detta. Denna omsvängning har föreskrivits sedan den 1 januari 2017 i samband med arbetstidslagstiftningen.

Täckningsgraden för löneförhandlingar är anmärkningsvärt hög i Frankrike, och siffrorna från den europeiska företagsundersökningen verkar underskatta den verkliga täckningen. I realiteten omfattas nästan alla anställda av nationella branschvisa löneavtal. De senaste tillgängliga nationella uppgifterna är föråldrade, men de visar att täckningen ökade från 93,7 % till 97,7 % för anställda i den privata sektorn mellan 1997 och 2004. Den undersökning som ligger till grund för dessa siffror (undersökningen om arbetskraft och anställningsvillkor) har lagts ned. Färska uppgifter från OECD uppskattar också andelen till 98 %.

Kollektivavtalstäckning för anställda, alla nivåer

Anm.: * Andel anställda som arbetar i lokala enheter där mer än 50 % av de anställda omfattas av ett kollektivavtal jämfört med det totala antalet anställda som deltog i undersökningen.

Källor: Eurofound, European Company Survey 2013/2019 (inklusive företag i den privata sektorn med fler än 10 anställda (Nace-koderna B–S); frågan i undersökningen var en flervalsfråga och flera svar var möjliga). Eurostat [earn_ses10_01], [earn_ses14_01], [earn_ses18_01] (inklusive företag med fler än 10 anställda (Nace-koderna B–S, utom O), med ett enda svar för varje lokal enhet). OECD och AIAS, 2021; Författarnas uppskattningar.

Arbetstiden fastställs i lag, men dess organisation förhandlas fram på företags- och branschnivå. Eftersom lagstiftaren har gjort förhandlingar på företagsnivå obligatoriska är det främst på företagsnivå som arbetstidsarrangemang som skiljer sig från den lagstadgade 35-timmarsveckan omförhandlas. Löner förhandlas främst på branschnivå, men också ofta på företagsnivå, eftersom lagstiftningen föreskriver att arbetsgivare (i företag med fler än 50 anställda) måste inleda löneförhandlingar varje år. Minimilönen är dock fastställd i lag och måste respekteras i sektors- och företagsavtal.

En omstrukturering av branschspecifika kollektivavtal (conventions collectives de branche) har pågått sedan 2016, efter att ha inletts genom offentliggörandet av ett dekret som fastställer omstruktureringsförfarandet. Målet är att på tre år minska antalet sektorer från 700 till cirka 200. Den arbetsrättsliga reformen 2017 har påskyndat denna process, med målet att nå 100 sektorer och göra det möjligt för arbetsmarknadsministern att slå samman sektorer från och med den 10 augusti 2018 i stället för från och med den 10 augusti 2019. I slutet av 2021 hade Dares (2023b) registrerat cirka 265 huvudsakliga branschvisa kollektivavtal, som vart och ett omfattade minst 5 000 anställda.

Nivåer av kollektivavtalsförhandlingar, 2022

Artikulation

Reformen av arbetsrätten i september 2017 har minskat betydelsen av sektorsavtal och har satt avtal på företagsnivå i centrum för kollektivavtalssystemet. Förordning nr 2017-1385 innehåller en förteckning över specifika ämnen (t.ex. minimilöner) för vilka sektorsavtal fortfarande är i kraft. Den innehåller också en begränsad lista över ämnen för vilka det specifika avtalet avgör om det har företräde framför avtal på företagsnivå. Branschavtal kommer att gälla för alla andra frågor i avsaknad av avtal på företagsnivå. Därför är avtal på företagsnivå fortfarande i kraft i många frågor.

Det finns ingen tydlig trend, men löneförhandlingsaktiviteten är som störst i början och slutet av året, och under månaderna före den franska sommarsemestern i augusti.

Decentraliseringen av kollektivförhandlingarna leder till en mycket svag samordning av löneförhandlingarna. Arbetsmarknadens parter på företagsnivå har stor självständighet när det gäller att förhandla om löneförändringar, eftersom endast minimilöner förhandlas fram på sektorsnivå. År 2022 var de förhandlade minimilönerna i över 39 sektorer fortfarande lägre än den lagstadgade minimilönen, som måste respekteras. Den horisontella samordningen är liten (dvs. samordningen mellan sektorerna).

Förlängningsmekanismer används i stor utsträckning. Denna praxis innebär att man förklarar att villkoren i ett kollektivavtal som förhandlats fram mellan de representativa organisationerna inom en undersektor (bransch)är tillämpligt på alla arbetstagare och arbetsgivare inom den undersektorn. För att förlänga ett kollektivavtal måste arbetsmarknadens parter be arbetsmarknadsministeriet att utfärda en ministerorder. Ett stort antal nationella branschvisa löneavtal förlängs, vilket leder till en mycket hög täckningsgrad.

Ny lagstiftning om kollektivförhandlingar som antogs 2008 gör det möjligt för avtal på företagsnivå att avvika från principen om förmånlighet, men utesluter uttryckligen minimilöner som förhandlats fram på sektorsnivå. De senaste ändringarna har gjort det möjligt att ingå avtal på företagsnivå som ger mindre förmånlig lön i utbyte mot anställningstrygghet när företagen står inför ekonomiska svårigheter. Genom 2016 års arbetsrättsliga reformer utökades möjligheten att ge mindre förmånlig ersättning för övertid. I den nya förordningen föreskrivs till exempel att det i ett avtal på företagsnivå eller, i de fall där det inte finns något sådant avtal, ett avtal på branschnivå fastställer priset för arbetade timmar utöver det lagstadgade maximibeloppet. Denna räntesats får dock inte vara lägre än den lagstadgade tilläggsbetalningen på 10 %. Detta innebär att arbetsmarknadens parter på företagsnivå kan komma överens om en ytterligare betalning på 15 procent, även om 20 procent föreskrivs i sektorsavtalet.

Det är mycket sällsynt att införa bestämmelser med öppnings- eller undantagsklausuler i kollektivavtal. Den arbetsrättsliga reformen 2017 gör det dock möjligt att anpassa branschavtal till företagets storlek. Till exempel kan det hända att vissa av bestämmelserna i dessa avtal inte omfattar små företag.

Branschvisa löneavtal löper vanligtvis inte ut. Arbetsmarknadens parter förhandlar årligen på sektorsnivå. Om ingen överenskommelse kan nås fortsätter det tidigare avtalet att gälla.

Tanken på att införa fredsklausuler i kollektivavtal är ovanlig i Frankrike, eftersom det skulle kunna betraktas som ett brott mot den konstitutionella strejkrätten.

När det gäller ekonomiskt deltagande är vinstandelsprogram och sparprogram för anställda de vanligaste ämnena i kollektivavtal som ingås på företagsnivå (ett ämne i 34 120 avtal 2021, av totalt 76 820). De övriga huvudfrågorna är löner och bonusar (17 869 avtal), arbetstid (16 800 avtal), arbetsvillkor (6 070 avtal) och jämställdhet (5 710 avtal). Detta är också en konsekvens av lagstiftning som tvingar arbetsmarknadens parter att regelbundet förhandla om jämställdhetsfrågor. Arbetsmarknadsparternas åtagande att förhandla beror på det historiska klimatet mellan arbetsmarknadens parter, eftersom företagen är skyldiga att årligen förhandla om en rad olika frågor (t.ex. löner, arbetstid, arbetsorganisation, kollektiv sjukförsäkring, ekonomiskt deltagande) eller på flerårig basis (jämställdhet, anställning av arbetstagare med funktionshinder). Vanligtvis är åtagandet att förhandla men inte nå en överenskommelse. Arbetsgivaren måste dock komma överens med de anställda i frågor som rör jämställdhet och äldre arbetstagare eller, om arbetsmarknadens parter inte kan komma överens, anta en handlingsplan. Den årliga utvärderingen av kollektivavtalsförhandlingar, som inletts av arbetsmarknadsministeriet, ger en översikt över de viktigaste frågor som förhandlas fram på bransch- och företagsnivå.