Stridsåtgärder och tvister i Italien

Strejkrätten är inskriven i artikel 40 i den italienska konstitutionen, som trädde i kraft 1948. Lagen om arbetstagare ingriper inte direkt i frågan om strejker, men den inkluderar strejker bland de skyddade rättigheterna när det gäller arbetsgivarnas antifackliga agerande enligt artikel 28, och förbjuder diskriminering på grund av strejker enligt artikel 15.

I lagstiftarnas tystnad har rättspraxis resulterat i ett stort antal domar som har tagit bort gränserna för utövandet av strejkrätten (resterna av det fascistiska korporativa rättssystemet) från den italienska brottsbalken.

Det finns ett stort antal bestämmelser i det italienska rättssystemet som hindrar arbetsgivaren från att vidta åtgärder som syftar till att begränsa strejkrätten, såsom ogiltighet av uppsägning på grund av deltagande i en strejk.

Strejkrätten betraktas som en "individuell rättighet som utövas kollektivt", eftersom det intresse som eftersträvas genom strejken är av kollektiv karaktär. Två krav måste vara uppfyllda för att en strejk ska anses vara laglig: 1) avbrottet i arbetsverksamheten är organiserat på kollektiv basis och främjas av en fackförening eller av en grupp arbetstagare som inte är fackligt anslutna för att skydda det kollektiva intresset; och (2) stridsåtgärderna äger rum på frivillig basis.

Utövandet av strejkrätten leder till att de två grundläggande skyldigheterna i anställningsförhållandet upphävs: arbetstagaren har möjlighet att inte utföra arbetet; Arbetsgivaren är inte heller skyldig att betala arbetstagaren för arbetstid som inte har arbetats på grund av att han eller hon har deltagit i strejken.

När det gäller de arbetstagare som är måltavlor kan följande typer av strejker förekomma i Italien:

• Generalstrejk (nedläggning av arbete som påverkar alla arbetare i landet)

• Branschstrejk (att avstå från arbete som berör endast en ekonomisk sektor eller en kategori av arbetstagare)

• Lokal strejk (nedlagd arbetsskolk som endast berör arbetstagare från ett visst geografiskt område)

• Strejk på företagsnivå (att avstå från arbete som påverkar arbetstagare i ett visst företag)

När det gäller strejkegenskaper kan följande typer av strejker förekomma i Italien:

• Ordinarie strejk (nedlagd röst)

• Vit strejk (i stället för att avstå från arbete, tillämpar arbetarna tanklöst arbetsreglerna, vilket orsakar olägenheter och nedgångar)

• Artikulerade strejker (som syftar till att förändra de funktionella banden mellan produktionselementen, så att de orsakar maximal skada för arbetsgivaren med minimal löneförlust för de strejkande)

• Intermittent strejk eller "hicka"-strejk (innebär att arbetstagare slutar arbeta under korta, oregelbundna perioder)

• Roterande eller "schackbrädes"-strejk (olika grupper av arbetare eller avdelningar inom en organisation turas om att strejka)

När det gäller orsakerna till strejken kan följande typer av strejker förekomma i Italien.

• Ordinarie strejk (att avstå från arbetet av ekonomiska/yrkesmässiga skäl).

• Politisk strejk (att avstå från arbetet av politiska skäl). Det är nödvändigt att skilja mellan en ren politisk strejk och en politisk-ekonomisk strejk. Den första avser förekomsten av politiska val eller allmänna politiska inriktningar, utan ett tydligt ekonomiskt anspråk, medan den andra syftar till att få till stånd politiska ingripanden som specifikt rör arbetstagarnas socioekonomiska villkor. Författningsdomstolen förklarade för första gången den rena politiska strejken legitim i sin dom nr 123/1962. Enligt domstolen är det just strejkens "ekonomiska mål" som gör det möjligt att skilja mellan en rent politisk strejk, som enbart är en frihet för arbetaren, och en politisk-ekonomisk strejk, som en rättighet för arbetstagaren.

• Sympatistrejk (att avstå från arbetet i solidaritet med andra grupper av arbetare, med vilka det finns gemensamma intressen, eller med en enskild arbetare). Lag nr 146/1990 reglerar strejkrätten inom viktiga offentliga tjänster, oavsett om de tillhandahålls av den offentliga förvaltningen eller privata företag. Viktiga offentliga tjänster är sådana som säkerställer grundlagsskyddade rättigheter (t.ex. rätten till utbildning, hälso- och sjukvård, allmän säkerhet och rörlighet) eller allmän ordning och allmänna intressen. De omfattar till exempel lokala transporter, räddningstjänster, sjukhus, brandkår, infrastrukturtjänster och slutprov i skolor. De allmänna kriterierna är att en varseltid måste respekteras när en strejk utlyses och att minimitjänster måste säkerställas i händelse av strejk på dessa tjänster, för att balansera utövandet av strejkrätten och andra skyddade rättigheter eller intressen. Minimitjänsterna kan fastställas i kollektivavtal eller lag. En särskild nationell kommission för tillämpning av lagen om strejkrätt inom samhällsviktiga offentliga tjänster (Commissione di garanzia dell'attuazione della legge sullo sciopero nei servizi pubblici essenziali) inrättades.

Vi väntar på meddelanden från ministeriet för arbetsmarknad och socialpolitik om självdeklarerade uppgifter om strejker.

Resultattavlan för strejker inom den offentliga förvaltningen är det verktyg som den offentliga förvaltningen använder för att i enlighet med bestämmelserna i lag 146/1990 fullgöra sin skyldighet att rapportera all information om nationella strejker inom den offentliga förvaltningen, inklusive uppgifter om deltagande (lokala och/eller regionala strejker är undantagna).

• Minister för offentlig förvaltning: Cruscotto degli scioperi nel pubblico impiego

Mekanismer för kollektiv tvistlösning

En arbetsmarknadstvist definieras som kollektiv när den har sin grund i en konflikt mellan arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer.

Generaldirektoratet för arbetsmarknadsfrågor och arbetsmarknadsrelationer bedriver medlingsverksamhet i händelse av arbetsmarknadskonflikter och i allmänhet i företagskriser av nationell betydelse, dvs. med deltagande av operativa enheter och produktionsenheter i flera regioner. Generaldirektoratet skall särskilt göra följande:

• utför medlingsverksamhet för att fastställa och förnya nationella behöriga myndigheter

• är behörig att handha de gemensamma granskningsförfaranden som krävs för att – till generaldirektoratet för social trygghet och utbildning – lämna in ansökningar om godkännande av extraordinära lönetillägg för företagsrekonstruktioner och kriser

• är behörig att genomföra den administrativa fasen av förfaranden för kollektiv uppsägning i enlighet med lag nr 223/1991

För mer information om kollektiva arbetsmarknadstvister, se Ministry of Labour and Social Policies (odaterad-a), och för mer information om generaldirektoratet för arbetsmarknadsrelationer och arbetsmarknadsrelationer, se Ministry of Labour and Social Policies (odaterad-b).

Mekanismer för individuell tvistlösning

Arbetsdomstolen i det italienska rättssystemet utser en specialiserad avdelning (arbetsdomstolarna) vid varje allmän domstol i första instans, vid varje appellationsdomstol i andra instans och vid Högsta domstolen för prövning av legitimitet med behörighet att döma i frågor som rör arbetsrätt och socialförsäkring.

Tvister som rör enskilda anställningsförhållanden kan, utöver domstolsbeslut, också lösas genom förlikning: enligt det förfarande som föreskrivs i lag kan beslut fattas av en förlikningskommission som leds av direktören för den regionalt behöriga regionala arbetsmarknadsdirektoratet och som består av företrädare för arbetstagare och arbetsgivare. Detta tvistlösningsinstrument var tänkt att minska arbetsdomstolarnas arbetsbörda och minska förseningarna i deras förfaranden.

En annan ganska vanlig form av förlikning sker i praktiken genom den jämställda förlikningskommission som föreskrivs i många kollektivavtal. Fackliga företrädare och arbetsgivarrepresentanter deltar i detta förfarande, och den person som utför medlingsfunktionen utses av det fackförbund som den anställde tillhör.

Användning av alternativa tvistlösningsmekanismer

Det är inte möjligt att rapportera hur ofta alternativa former av lösning av arbetstvister används jämfört med arbetsdomstolar, eftersom dessa uppgifter inte är tillgängliga.