Aktörer och institutioner i Nederländerna

Fram till 1980 spelade regeringen en viktig roll i det nederländska systemet för arbetsmarknadsrelationer, särskilt när det gällde lönesättningen. Bilden har förändrats sedan dess, och 2018 uppgav arbetsmarknadens parter att social- och arbetsmarknadsministern gjorde särskilda ansträngningar för att inkludera dem.

Den nederländska regeringen har ett relativt välutvecklat system för samråd med arbetsmarknadens parter. Samråd äger regelbundet rum i SER. Kabinetten efter varandra har ofta ingått sociala pakter, vanligtvis genom det tvåparts-STVDA.

Dessutom har Nederländerna en mycket utvecklad strategi för den sociala dialogen på branschnivå. Som en del av den nationella kulturen går fackförbund och arbetsgivarorganisationer samman för att upprätta kollektivavtal för att reglera och fastställa regler för arbetslivet för de berörda sektorerna. Dessa avtal bygger på den nationella lagstiftningen om arbetsvillkor, men tar också hänsyn till den ekonomiska verkligheten i vissa sektorer när sektorsspecifika socialpolitiska frågor övervägs.

De viktigaste aktörerna är social- och sysselsättningsministeriet, den nederländska arbetsmarknadsmyndigheten (Nederlandse Arbeidsinspectie) (f.d. inspektionen SZW), som också ansvarar för att övervaka hälsa och säkerhet, SER, och socialförsäkringsmyndigheten (Uitvoeringsinstituut Werknemersverzekeringen, UWV))), som ansvarar för förmåner och återinträde på arbetsmarknaden för arbetslösa och arbetstagare med funktionshinder. Dessutom är ministeriet för ekonomi och klimatpolitik (Ministerie van Economische Zaken en Klimaat) en central aktör inom arbetslivspolitiken, eftersom det deltar i utformningen av politiken för specifika sektorer. Verkligheten inom olika sektorer måste också beaktas i det politiska beslutsfattandet, och därför deltar också social- och arbetsministeriet i regelbundna trepartsmöten med arbetsmarknadsparterna.

Social- och arbetsministeriet ansvarar för största delen av lagstiftningen på arbetsrätten, tillsynen över kollektivavtalen, dialogen mellan arbetsmarknadens parter och inspektionsverksamheten i anslutning till arbetsmarknaden, inklusive inspektionen av arbetsförhållandena.

Den faktiska inspektionen utförs av den nederländska arbetsmyndigheten, som inte bara omfattar arbetsvillkor utan även sociala bedrägerier, minimilöner och olagligt arbete.

Det finns ingen särskild arbetsdomstol, utan konflikter löses genom det allmänna rättssystemet. Det finns ingen särskild medlingsnämnd för arbetsrelaterade frågor, med ett undantag: "företagskommittéer" (bedrijfscommissies) kan medla i konflikter mellan arbetsgivare och företagsråd på frivillig basis.

Sedan 1945 har arbetsmarknadens parter varit mycket stabilt representerat på nationell nivå, med tre fackförbund och tre arbetsgivarorganisationer som är medlemmar i trepartssammanslutningen av SER och tvåpartssammansatta STVDA. Den rättsliga grunden för deras representation (mer allmän representativitet) är begränsad till ett dekret från 1980 om medlemskap i SER. I detta dekret fastställs endast mycket allmänna regler om representativitet. Det finns få rättsliga konflikter i frågan om representativitet. Den minskade fackliga organisationsgraden har dock lett till debatter om fackföreningarnas roll i kollektivavtalssystemet (inklusive frågan om utvidgning av kollektivavtal) och om SER:s (och i mindre utsträckning STVDA) representativitet och status. Detta undergräver legitimiteten och representativiteten hos de kollektivavtal som ingås. Det har också gett upphov till en liten men växande trend av små fackföreningar som dyker upp för att representera yngre arbetstagare, yrkesverksamma och egenföretagare, deltidsanställda och frilansare.

Om facklig representation

I Nederländerna finns det inga begränsningar i lagstiftningen för medlemskap i fackföreningar. Den fackliga organisationsgraden minskar gradvis och låg strax under 13 procent 2021, en minskning från cirka 40 procent för 30 år sedan. Minskningen från 2011 till 2021 var stadig men långsam.

Landskapet har varit mer eller mindre stabilt de senaste decennierna, bortsett från etableringen 2017 av ett nytt fackförbund inom grundskolesektorn, PO i Actie. Fackförbundet startade som en Facebook-grupp och stöddes på kort tid av 45 000 lärare. Det har förekommit andra fall där nya fackföreningar har bildats för att täcka arbetstagare som traditionellt inte ansetts kunna vara med i en fackförening. Det alternativa fackförbundet (Alternative voor Vakbond, AVV) ses till exempel inte som ett traditionellt fackförbund, eftersom det också representerar företagare.

Ett viktigt kännetecken för det nederländska kollektivavtalssystemet är det faktum att kollektivavtalstäckningen är mycket högre (cirka 73 procent) än den fackliga organisationsgraden (under 15 procent). Det främsta skälet är inte så mycket utvidgningen av kollektivavtalen (detta innebär bara att kollektivavtalen ökar täckningen med sju procentenheter), utan snarare skyldigheten för arbetsgivare som är parter i ett kollektivavtal att behandla organiserade och icke-organiserade arbetstagare lika. Detta skapar det välkända problemet med att åka snålskjuts på fackföreningarna: oorganiserade anställda drar samma fördelar av facklig verksamhet som organiserade anställda.

Ett problem för fackföreningarna är att medelåldern bland medlemmarna ökar. Medelåldern ökar successivt, och i förlängningen kommer detta att leda till lägre täthet (dvs. när de äldsta anställda går i pension). Ökningen av den flexibla arbetskraften – vanligtvis en grupp med låg facklig anslutningsgrad – utgör dessutom ett hot mot legitimiteten och representativiteten hos de kollektivavtal som ingås.

Nya fackföreningar som PO i Actie och AVV visar att det fackliga medlemskapet kan öka genom att införa en mer öppen och inkluderande inställning till medlemskap och genom att ha direkt kommunikation med medlemmarna för att fastställa deras behov, bland annat genom att använda sociala medier.

Medlemskap i fackförbund och organisationsgrad 2011–2021

Anm.: * Andel anställda som är medlemmar i en fackförening. ** Preliminär uppgift. *** De tidigare uppgifterna var felaktiga enligt vår källa. Den här raden innehåller rätt data. Arbetstagarnas medlemskap i fackförening härleddes från den totala fackliga anslutningen och justerades vid behov för medlemmar i fackföreningar som står utanför den aktiva, beroende och sysselsatta arbetskraften (dvs. pensionärer, egenföretagare, studenter, arbetslösa). i.u., ej tillgängligt.

Källor: CBS StatLine, 2021; CBS StatLine, 2022a; OECD och AIAS, 2021.

De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna

Det finns tre huvudsakliga nationella sektorsövergripande fackföreningar som förhandlar och samråder om sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik. Det rör sig om den nederländska fackliga samorganisationen (Federatie Nederlandse Vakbeweging, FNV), den nationella federationen för kristna fackföreningar (Christelijk Nationaal Vakverbond, CNV) och fackliga centralorganisationen för yrkesverksamma (Vakcentrale voor professionals, VCP). Dessa är de största fackföreningarna i Nederländerna och de förhandlar med regeringen genom SER och STVDA. Den viktigaste utvecklingen under de senaste åren var den interna omstruktureringsprocessen i den största federationen, FNV. Den nuvarande strukturen är en federation, uppdelad i 28 avdelningar. CNV består också av en rad sektoriella filialer. Dessutom har vissa fackföreningar (den nederländska föreningen för äldre (Algemene Nederlandse Bond voor Ouderen_._ ANBO), General Independent Union (De Unie) och Federation of Independent Trade Unions (Unie van Onafhankelijke Vakorganisaties, UOV)) anslutit sig till VCP.

Det har inte skett några större förändringar i de viktigaste fackföreningarna i Nederländerna. Det finns dock en tendens till avunionisering, precis som i andra europeiska länder. Detta verkar ha gett upphov till en liten men synlig trend där nya fackföreningar dyker upp som lockar till sig yngre, mer diversifierade medlemmar, såsom AVV och De Unie, vars medlemmar inkluderar företagare, flexibla arbetstagare och deltidsanställda.

De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna

Anm.: * Preliminär uppgift.

Källa: CBS StatLine, 2021.

Om arbetsgivarrepresentation

Varje arbetsgivare eller branschorganisation kan bli medlem i en arbetsgivarorganisation. Det finns inga särskilda rättigheter eller skyldigheter som följer av lagstiftningen. Naturligtvis kan det finnas vissa rättigheter och skyldigheter som följer av arbetsgivarorganisationens stadgar, som anger rättigheter och skyldigheter för medlemmarna.

Det har inte skett någon större utveckling på arbetsgivarsidan under de senaste åren.

Till skillnad från fackföreningarna offentliggör Nederländernas statistikbyrå inga uppgifter om arbetsgivarorganisationstätheten. Den uppskattas dock till 80–90 procent, vilket inte har förändrats nämnvärt sedan 2012. Det verkar inte heller ha gjorts några fristående analyser av arbetsgivarorganisationernas medlemskap under de senaste åren.

Arbetsgivarorganisationernas medlemsantal och organisationsgrad, 2012–2020 (%)

Anm.: * Procentandel anställda som arbetar på en arbetsplats som är medlem i en arbetsgivarorganisation som deltar i kollektivavtalsförhandlingar. Uppgift saknas i uppgift om hur stor andel av de anställda som arbetar på en arbetsplats är inte tillgänglig.

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna är Nederländska industri- och arbetsgivarförbundet (Vereniging Nederlandse Ondernemers-Nederlands Christelijk Werkgeversverbond, VNO-NCW), det kungliga förbundet MKB-Nederland (Koninklijke Vereniging MKB-Nederland, MKB-Nederland) (som företräder små och medelstora företag) och det nederländska jordbruks- och trädgårdsförbundet (Land en Tuinbouworganisatie Nederland, nedan kallat Nederland) LTO Nederland) (som företräder arbetsgivare inom jordbrukssektorn). Dessa tre förbund är också de som är representerade i trepartsmötet SER och det tvådelade STVDA. VNO-NCW och MKB-Nederland samarbetar och arbetar ofta tillsammans som en organisation.

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna

Källor: VNO-NCW, 2021; MKB-Nederland, 2021; LTO Nederland, 2021,

Det viktigaste trepartsorganet är SER, som består av en tredjedel arbetstagarrepresentanter (från de tre största fackliga centralorganisationerna), en tredjedel arbetsgivarrepresentanter (från de tre största arbetsgivarcentralorganisationerna) och en tredjedel oberoende ledamöter, som utses av regeringen. SER är det viktigaste rådgivande organet för regeringen i alla viktiga socioekonomiska frågor. Samråden sker i form av en begäran om råd från regeringen. Samrådet med SER är enhälligt, vilket återspeglar samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Flera resultat av samråden har legat till grund för arbetslagstiftningen. Viktiga exempel är samråden om flexicurity (1996) och arbetstid (2007). Under 2017 körde förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter på olika nivåer fast i tre frågor: att minska klyftan mellan rättigheterna för tillsvidareanställda och flexibla arbetstagare (särskilt rätten till uppsägning), att reformera pensionssystemet och att ändra systemet för utbetalning av löner till anställda under det andra sjukåret (kollektivt eller individuellt, beroende på arbetsgivare). Man bör också nämna det tvådelade STVDA, som har lika många medlemmar från de viktigaste arbetsmarknadsparternas förbund. STVDA och regeringen har vid flera tillfällen förhandlat fram så kallade sociala pakter, som kan ligga till grund för arbetslagstiftningen. Det senaste exemplet är den sociala pakten från 2013, som ledde till att ny lagstiftning om uppsägningar och flexibla anställningsavtal trädde i kraft den 1 juli 2015. STVDA, tillsammans med SER och dess medlemmar, var också involverade i utvecklingen av det nya pensionsavtalet 2019.

De viktigaste treparts- och tvåpartsorganen

Den viktigaste formen av arbetstagarrepresentation i nederländska företag är företagsrådet (ondernemingsraad). Detta är ett organ som enbart består av arbetstagarrepresentanter och som måste inrättas i företag med fler än 50 anställda och som har omfattande informations- och samrådsrättigheter och viss beslutsrätt. I företag med mellan 10 och 50 anställda kan en personaldelegation (personeelsvertegenwoordiging) med mindre omfattande rätt till information och samråd inrättas frivilligt av arbetsgivaren och måste inrättas på begäran av en majoritet av arbetsstyrkan. Dessa organ representerar arbetstagarna i ett företag när det gäller interna, företagsspecifika aktiviteter och policyer som övervägs av ledningsnivåerna inom en organisation.

I företag med 10 till 50 anställda måste arbetsgivaren, om det inte finns något av organen, hålla ett möte med arbetstagarna två gånger om året, där alla anställda kan uttrycka sin åsikt, där arbetsgivaren måste presentera företagets redovisning, lämna information om företagets allmänna situation och om sysselsättningspolitiken samt samråda med de anställda om beslut som kan leda till förlust av arbetstillfällen eller till en större förändring av arbetet för minst en fjärdedel av arbetskraften.

Facklig närvaro på arbetsplatsnivå är relativt sällsynt och förekommer främst i sektorer som traditionellt har en stark facklig organisering (t.ex. metallsektorn och hamnsektorn). Arbetstagarrepresentanter inom ett företag deltar vanligtvis inte i social dialog eller kollektiva arbetsmarknadsförhandlingar, även om det naturligtvis finns undantag inom olika sektorer.

Förordning, sammansättning och organens befogenheter

Obs: n.a., inte tillgängligt.

Källa: Lagen om arbetarråd.