Kollektivavtal i Nederländerna

Den dominerande förhandlingsnivån i Nederländerna är på branschnivå, där många stora företag har sina egna företagsavtal. Enligt databasen Institutional Characteristics of Trade Unions, Wage Setting, State Intervention and Social Pacts (ICTWSS) (OECD och AIAS, 2021) låg täckningen 2008–2010 på cirka 84 %. Det finns inga kollektivavtal för hela den offentliga sektorn. Det finns dock 15 delbranschspecifika kollektivavtal (som omfattar områden som staten, regionstyrelsen, kommunsektorn, försvaret och polisen).

Social- och arbetsministeriet har förklarat att många branschavtal är generellt bindande för alla företag inom branschen. Branschavtal kan i allt högre grad betraktas som ramavtal, som sedan vidareutvecklas och genomförs på företagsnivå (antingen av fackföreningar eller av företagsråd). Efter att ett kollektivavtal har löpt ut gäller i regel innehållet om det inte finns något nytt avtal för arbetstagare och arbetsgivare som är medlemmar i det fackförbund eller arbetsgivarorganisation som har undertecknat avtalet. Avtalet är dock inte längre universellt bindande för sektorn om det har löpt ut, och även om det i princip står företagen fritt att avvika från avtalen är det oklart i vilken utsträckning det sker i praktiken.

Sedan covid-19-krisen bröt ut i början av 2020 har betydligt färre kollektivavtal förhandlats fram. Många av de avtal som ingicks och trädde i kraft 2020 hade förhandlats fram under 2019 med start 2020. En del av kollektivavtalen frystes för 2020, och fackförbund och arbetsgivare gick med på att behålla bestämmelserna i det kollektivavtal som officiellt löpt ut.

I tabellen nedan visar siffrorna från den europeiska företagsundersökningen att andelen anställda på alla nivåer är lika stor, med 79 % av de totala förhandlingsnivåerna 2013. Siffrorna från social- och arbetsmarknadsministeriet i den andra kolumnen är likartade när det gäller den totala förhandlingstäckningen, men visar en annan bild på sektorsnivå, som är dominerande i Nederländerna. Detta beror delvis på mekanismen för utvidgning av kollektivavtalen, som ökar branschnivån med cirka 13 procentenheter. Det bör också noteras att varje källa använder olika metoder (den europeiska företagsundersökningen tillåter flera svar, medan den nationella källan endast tillåter ett enda svar), vilket gör det svårt att göra en direkt jämförelse mellan olika nivåer.

Kollektivavtalstäckning för anställda

Obs: n.a., inte tillgängligt.

Källor: Eurofound, European Company Survey 2013/2019 (inklusive företag i den privata sektorn med fler än 10 anställda (Nace-koderna B–S), frågan i undersökningen var en flervalsfråga och flera svar var möjliga). Eurostat [earn_ses10_01], [earn_ses14_01], [earn_ses18_01] (inklusive företag med fler än 10 anställda (Nace-koderna B–S, utom O), med ett enda svar för varje lokal enhet. OECD och AIAS, 2021; CBS, 2022a.

Den viktigaste tendensen på senare tid inom kollektivförhandlingar är att förhandlingsrundorna blir allt längre. Förhandlingarna har blivit svårare och därmed dragit ut på tiden. Ibland är det en lång period mellan att ett avtal löper ut och att det nya avtalet börjar gälla. En annan aktuell fråga på senare tid är förhandlingar om avtal som inte har undertecknats av FNV. Dessa tendenser har dock inte lett till drastiska förändringar av den totala täckningen, utan siffrorna minskade endast något mellan 2014 och 2021 (CBS, 2022a) Man bör komma ihåg att det finns en växande andel egenföretagare som inte omfattas av avtal.

I Nederländerna finns det lagar som reglerar de grundläggande omständigheterna i arbetslivet, och kollektivavtal kan bygga på dessa bestämmelser. Det finns lagar om arbetstid och minimilöner, och dessa måste upprätthållas som ett minimikrav i sektorsavtal. Sektorsnivån är dominerande i Nederländerna, men många stora företag har avtal på företagsnivå.

Nivåer av kollektivavtalsförhandlingar, 2022

Artikulation

På nationell nivå kan arbetsmarknadens parter lämna rekommendationer till de anslutna förhandlingsparterna, men detta blir allt mindre viktigt. Det kan finnas kopplingar mellan sektorsnivå och företagsnivå, och branschavtal har i allt högre grad karaktären av ramavtal som lämnar ett visst utrymme för avvikelser och utveckling på företagsnivå, särskilt när det gäller arbetstid.

Traditionellt har förhandlingarna ägt rum under årets första månader. Men det finns egentligen inget "vanligt" mönster längre.

Eftersom den största delen av den sociala dialogen äger rum på sektorsnivå finns det inte mycket central samordning. Samordningen är därför relativt svag i Nederländerna. Förbunden kan ge rekommendationer, men de är inte bindande. Arbetsgivarna kräver mindre samordning och ber fackföreningarna att ta större hänsyn till skillnader mellan sektorer och företag. Det finns inga mönsterförhandlingar, även om vissa avtal (t.ex. inom metallsektorn) traditionellt anses vara viktigare (trendsättande) än andra.

Branschspecifika kollektivavtal kan förklaras generellt bindande i högst två år, eller fem år om de reglerar gemensamma fonder (t.ex. för pensioner eller utbildning). Endast vissa typer av bestämmelser kan göras generellt bindande. Man skiljer mellan "normativa" (eller materiella) klausuler och "skyldighetsklausuler" (eller procedurregler) i kollektivavtal. Normativa klausuler reglerar frågor som lön, arbetstider och andra anställningsvillkor och kan utvidgas av social- och arbetsmarknadsministern till att omfatta alla arbetsgivare och arbetstagare inom den berörda sektorn, oavsett om de är medlemmar i någon av de undertecknande parterna eller inte. Obligationsklausuler anger de avtalsslutande parternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i samband med genomförandet av ett avtal och får inte göras generellt bindande.

Vissa företag följer frivilligt branschavtal utan att vara bundna av dessa avtal.

När ett kollektivavtal upphör att gälla och det har förklarats vara allmänbindande eller allmängiltigt, är det fortfarande endast de undertecknande parterna som måste hålla fast vid klausulerna tills ett nytt avtal ingås. Andra arbetstagare och arbetsgivare inom sektorn får i princip avvika från bestämmelserna till dess att ett nytt avtal har tagits fram.

De flesta avtal innehåller klausuler som tillåter undantag i allmän bemärkelse: företag kan be parterna i avtalet om dispens. Detta hände tidigare mycket sällan, men användningen av denna mekanism verkar ha ökat sedan covid-19-pandemin. Det finns dock inga uppgifter om hur vanligt det är med denna form av undantag. Vid en förlängning kan företagen ansöka om dispens hos social- och arbetsministeriet. Detta är inte särskilt vanligt, och ministeriet är ganska restriktivt när det gäller att bevilja undantag.

Som huvudregel gäller avvikelse från kollektivavtal kan arbetsgivaren avvika från ett kollektivavtal om det på något sätt är förmånligare för en eller flera arbetstagare. Avvikelser från kollektivavtal som missgynnar en eller flera anställda anses inte vara giltiga (De Unie, odaterad).

Efter att kollektivavtalen har löpt ut fortsätter de att gälla, men formellt sett endast för de undertecknande parterna. För de parter som inte har undertecknat avtalet upphör förlängda avtal i princip att gälla. I praktiken håller sig alla parter till avtalet tills ett nytt träder i kraft. Detta har blivit allt viktigare under de senaste åren, eftersom förhandlingsprocessen har blivit svårare och mer tidskrävande sedan krisen. I flera fall har det varit förseningar på upp till två år.

Det finns fredsklausuler i kollektivavtal i Nederländerna, men det finns ingen kvantitativ information om dem. Se avsnittet "Juridiskaaspekter".

I Nederländerna tenderar fredsklausuler (vredesplicht) i kollektivavtal att vara inriktade på det faktum att så länge ett kollektivavtal är i kraft bör anställda inte vidta störande åtgärder mot sin arbetsgivare. Detta inkluderar till exempel att hålla strejker.

Det finns hundratals aktiva branschvisa kollektivavtal i Nederländerna. Vid en undersökning av avtal från tre sektorer som ett urval nämndes inga fredsklausuler uttryckligen. Det verkar som om dessa klausuler inte är särskilt vanliga i Nederländerna. En orsak till detta kan vara att det är allmän praxis att inte strejka under kollektivavtalets giltighetstid.

Social- och arbetsministeriet har en översikt över de kollektivavtal som gäller i Nederländerna. Förutom löner och arbetstid tar den upp andra frågor som är viktiga i avtalen. Dessa inkluderar:

• Lön vid sjukdom och arbetslöshet, inklusive i vilken utsträckning kollektivavtal innehåller bestämmelser om lön utöver de lagstadgade minimiförmånerna, vilket är särskilt viktigt vid sjukdom och funktionsnedsättning. Arbetsgivaren betalar minst 70 procent av lönen under de två första sjukåren, men i många avtal höjs den nivån till 100 procent under det första året

• Anställbarhet och livslångt lärande

• Rörlig ersättning

• de lägsta löneskalorna

• Avtal om visstidsanställning

Några av de mest uppmärksammade strejkerna under 2017 och 2018 hölls på grund av arbetspress och löner. Inom kollektivtrafiken och för poliser, postanställda och grundskolelärare var arbetstrycket i förhållande till lönerna ett centralt tema. Denna trend fortsatte under 2019 och ledde till storskaliga strejker inom hälso- och sjukvårdssektorn (särskilt sjuksköterskor och omsorgspersonal) och för lärare och utbildare inom grundskole- och gymnasieutbildning.