Aktörer och institutioner i Spanien

De viktigaste organen som arbetar med social dialog och arbetsvillkor är ministeriet för arbetsmarknadsfrågor och social ekonomi samt sysselsättningsavdelningarna i de autonoma regionerna. Ministeriet har en viktig roll när det gäller att främja den sociala trepartsdialogen. Dessutom ansvarar dessa institutioner för att registrera kollektivavtal och tillhandahålla statistisk information om aspekter av kollektivavtalens täckning, förhandlade löner, tvister osv. När ett kollektivavtal har ingåtts måste de undertecknande parterna skicka avtalet till den offentliga myndigheten (ministeriet för arbete och social ekonomi om det är ett nationellt avtal och arbetsmarknadsavdelningarna i de autonoma regionerna om det är ett regionalt avtal) inom 15 dagar. Innan avtalet registreras ser myndigheterna till att dess innehåll är förenligt med lagstiftningen. Om kollektivavtalet strider mot lagstiftningen kan myndigheten överklaga det.

Den viktigaste institutionen som ser till att arbetstagarnas rättigheter efterlevs är yrkes- och socialförsäkringsinspektionen. Detta sker genom yrkesinspektionerna. Yrkesinspektionerna ansvarar för att övervaka arbetsvillkoren, förhållandet mellan fackföreningarna och socialförsäkringssystemen (registrering av arbetstagare för socialförsäkring, övervakning av avgifter som betalas till socialförsäkringen osv.).

Yrkesinspektionerna ansvarar också för att övervaka genomförandet av hälso- och säkerhetsbestämmelserna. Deras uppgifter omfattar bland annat att validera och främja genomförandet av hälso- och säkerhetsföreskrifterna, bedöma hur väl företagen tillämpar hälso- och säkerhetsföreskrifterna, utarbeta rapporter om arbetsolyckor och yrkessjukdomar, föreslå påföljder för arbetsförvaltningen vid bristande efterlevnad och beordra arbetsnedläggelse under farliga förhållanden.

I Spanien garanterar begreppet representativitet en allmängiltig representation för både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. På så sätt ger den de mest representativa fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna kapacitet att förhandla fram avtal för alla arbetstagares räkning i den sektor eller det företag där avtalet förhandlas fram.

Det viktigaste rättsliga kriteriet för att fastställa fackföreningarnas representativitet baseras på resultaten av arbetsplatsvalen bland arbetstagardelegater och företagsrådsmedlemmar. Följaktligen används den valprocess som syftar till att utse arbetstagarrepresentanter på arbetsplatsen för att mäta det fackliga stödet. Kriteriet för att fastställa arbetsgivarorganisationernas representativitet grundar sig på medlemskapet.

Genom begreppet "de mest representativa organisationerna" har arbetsgivarorganisationer och fackföreningar rätt att ingå kollektivavtal som omfattar flera arbetsgivare, att ha institutionell representation (med andra ord att ingå i trepartsorgan, att rådfrågas av regeringen och att ingå sociala pakter) och att delta i utomrättsliga system för lösning av arbetskonflikter. Att uppfylla kriteriet om rättslig representativitet är dessutom grunden för att få tillgång till offentliga medel.

Om facklig representation

Enligt den organiska lagen om facklig frihet (1985) kan alla arbetstagare gå med i fackföreningar utom medlemmar av den spanska försvarsmakten, domare och allmänna åklagare.

Den fackliga organisationsgraden i Spanien har varit relativt stabil sedan början av 1980-talet. Även om bristen på tillförlitliga uppgifter gör det svårt att bedöma har de flesta uppskattningar identifierat 15–20 % som befolkningstäthet i Spanien sedan början av 1980-talet. Även om den fackliga organisationsgraden har varit föremål för konjunktursvängningar uppvisar den inte någon tydlig nedåtgående trend på samma sätt som i andra EU-medlemsstater. Sedan krisen bröt ut har dock den fackliga organisationsgraden minskat något, enligt siffrorna i den undersökning om arbets- och levnadsvillkor som genomförts av ministeriet för arbetsmarknadsfrågor och social ekonomi (17,4 % 2008 jämfört med 16,4 % 2010). Tyvärr har undersökningen inte genomförts sedan 2010. Sedan den stora recessionen har den fackliga organisationsgraden i Spanien minskat från 17,8 % 2020 till 13,0 % 2018, enligt siffror från OECD/AIAS Database.

Det viktigaste kriteriet för att bestämma facklig representativitet är den valda publiken, som bestäms av antalet delegater och företagsrådsrepresentanter som erhållits genom val. Detta, tillsammans med den automatiska utvidgningen av kollektivavtalen, förklarar den låga fackliga organisationsgraden i Spanien, eftersom arbetstagarna har begränsade incitament att gå med i fackföreningar.

Facklig organisationsgrad och organisationsgrad 2010–2019

Anm.: * Andel anställda som är medlemmar i en fackförening. ** Medlemskap i fackförening för anställda som beräknas utifrån det totala antalet medlemmar i facket och vid behov justerat för medlemmar i fackföreningar som står utanför den aktiva, beroende och sysselsatta arbetskraften (dvs. pensionärer, egenföretagare, studenter, arbetslösa).

Källa: Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling/Amsterdam Institute for Advanced Labour Studies Institutional Characteristics of Trade Unions, Wage Setting, State Intervention and Social Pacts database 2021.

De viktigaste fackliga centralorganisationerna och centralorganisationerna

De mest representativa fackliga centralorganisationerna i Spanien är den fackliga samorganisationen för arbetarkommissioner (Confederación Sindical de Comisiones Obreras, CCOO) och den allmänna fackföreningen för arbetstagare (Unión General de Trabajadores, UGT), som tillsammans står för 67,43 % av de företagsrådsrepresentanter som valdes 2020.

De viktigaste fackförbunden

Källor: * CCOO, 2015. ** ABC Economía, 2019. *** Activos, 2021. **** UGT Transparency Portal (https://www.ugt.es/portal-de-transparencia/C%C3%B3mo%20Somos#1). ***** UGT Transparency Portal (https://www.ugt.es/portal-de-transparencia/C%C3%B3mo%20somos).

Förutom de mest representativa centralorganisationerna på nationell nivå finns det några mindre centralorganisationer, däribland Trade Union Workers Unity och General Workers' Confederation. De mest representativa centralorganisationerna på regional nivå är Galiciens tvärsektoriella konfederation och Baskiska arbetarnas solidaritet. Den tredje viktigaste centralorganisationen inom den offentliga sektorn är Centralfackförbundet för oberoende och offentliganställda.

Den senaste UGT-kongressen hölls i maj 2021 och Pepe Álvarez omvaldes till generalsekreterare (han tillträdde 2016 efter att ha ersatt Cándido Méndez, som hade varit generalsekreterare i 22 år). CCOO:s senaste kongress hölls i oktober 2021 och de utsåg Unai Sordo (som har suttit på sin post sedan 2017) till generalsekreterare.

Sedan 1990-talet har de viktigaste fackföreningarna på nationell nivå, UGT och CCOO, upprätthållit ett samarbetsförhållande och en enad handling. De har också behållit sin representativitet.

De viktigaste ändringarna hänför sig till de sammanslagningar av förbund som båda fackförbunden genomförde år 2014. CCOO slog samman Federation of Textile, Chemical and Related Activities med Industry Federation. Det slog också samman Federation of Commerce, Hotels and Restaurants, Tourism and Gambling med Federation of Financial Services för att bilda den nya Federation of Services. UGT slog samman transportförbundet med federationen för handel, hotell och restauranger, cateringhandel, turism och spel för att bilda den nya federationen för tjänster för mobilitet och konsumtion.

Mer nyligen, i maj 2016, bildades nya federationer inom UGT: Federation of Public Services employees, som bildades av den tidigare Public Services Federation (Federation of Public Service Employees) och Education Federation (Federation of Education Workers); och Industri-, bygg- och jordbruksförbundet, bildat av förbundet för metall- och byggförbundet och jordbruksförbundet.

År 2020 hade CCOO sju sektoriella federationer (för bygg, undervisning, industri, pensionärer, hälso- och sjukvård och sociala tjänster, medborgarskapstjänster, tjänster) medan UGT har sex (federationen för offentliganställda, federationen för tjänster för rörlighet och konsumtion, industri-, bygg- och jordbruksfederationen, pensionärs- och pensionärsförbundet, småbrukarnas fackförening och fackföreningen för yrkesverksamma och autonoma arbetstagare).

För båda förbunden genomfördes sammanslagningarna för att motverka minskningen av de ekonomiska resurserna från medlemsavgifter och offentlig finansiering. De regionala förbunden har tillgripit kollektiva uppsägningar för att anpassa sina organisationsstrukturer till de minskande resurserna. Detta står i kontrast till tillväxten av den allmänna arbetarkonfederationen. Konfederationen är för närvarande den tredje mest representativa fackliga organisationen på nationell nivå när det gäller medlemskap, särskilt i regionen Katalonien, där förbundets medlemsbas ökade med 40 % mellan 2019 och 2022 (El Salto, 2022). Den tillväxt som denna fackliga organisation har registrerat kompenserar dock inte för den totala minskningen av den fackliga anslutningsgraden under de senaste åren.

Om arbetsgivarrepresentation

Arbetsgivarorganisationerna har ingen lagtext som reglerar deras rättigheter och skyldigheter, på samma sätt som fackföreningarna har i den organiska lagen om facklig frihet (1985).

Förfarandena för att kontrollera arbetsgivarorganisationernas representativitet är inte tydligt fastställda. Det saknas officiella och institutionella förfaranden för att kontrollera om de arbetsgivarorganisationer som påstår sig vara representativa uppfyller de rättsliga kraven. Det finns inte heller några officiella uppgifter om tillhörighet till arbetsgivarorganisationer. De enda sifferuppgifter som finns tillgängliga är de som arbetsgivarorganisationerna själva har lämnat.

Avsaknaden av uppgifter om medlemskap i arbetsgivarorganisationer innebär inte att de mest representativa organisationerna på nationell nivå saknar legitimitet eller socialt erkännande. De mest representativa arbetsgivarorganisationerna – den spanska sammanslutningen av arbetsgivarorganisationer (CEOE) och den spanska sammanslutningen av små och medelstora företag (Cepyme) – erkänns av arbetsgivare, fackföreningar och regeringen. Dessutom finns det inga potentiella konkurrenter som kan utmana deras status.

I november 2018 valdes Antonio Garamendi till ny ordförande för CEOE. Salvador Garamendi var den enda kandidaten i valet och valdes med acklamation. Han ersatte Juan Rosell, som hade varit ordförande sedan december 2010. Fram till valet var Salvador Garamendi ordförande för Cepyme.

Arbetsgivarorganisationernas sammansättning och organisationsgrad 2012–2020

Anm.: * Procentandel anställda som arbetar på en arbetsplats som är medlem i en arbetsgivarorganisation som deltar i kollektivavtalsförhandlingar. Uppgift saknas i uppgift om hur stor andel av de anställda som arbetar på en arbetsplats är inte tillgänglig.

Källa: ** Ministeriet för arbetsmarknad och social ekonomi, Årlig arbetskraftsundersökning 2021.

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna

CEOE och Cepyme är de mest representativa arbetsgivarorganisationerna. Det finns inga officiella siffror på tillhörighet till arbetsgivarorganisationer, men CEOE uppger att man representerar 2 miljoner företag och 12 miljoner anställda genom sina 225 förbund. Cepyme påstår sig företräda nästan alla (99 %) små och medelstora företag i Spanien genom ett nätverk av 57 territoriella (provinsiella) föreningar, 49 nationella branschorganisationer och 3 000 gräsrotsorganisationer, även om det inte finns några uppgifter om företag och anställda.

De viktigaste arbetsgivarorganisationerna

Källor: * CEOE:s webbplats (https://www.ceoe.es/es/asociados/miembros-actuales) ** Cepymes webbplats (https://cepyme.es/quienes-somos/).

Treparts- och tvåpartsorgan samt samråd

Det viktigaste trepartsorganet är Spaniens ekonomiska och sociala råd (Consejo Económico y Social de España). Det är ett rådgivande organ som inrättades 1991 och som lämnar rapporter till regeringen innan lagar och kungliga dekret antas. Dessutom undersöker den olika ämnen på eget initiativ. I de flesta regioner finns det ett ekonomiskt och socialt trepartsråd med liknande funktioner och en sammansättning som liknar den nationella. I vissa regioner upphörde dock dessa organ med sin verksamhet på grund av brist på finansiering under den stora recessionen.

Industriella observationsgrupper är viktiga trepartsorgan som verkar på sektorsnivå. Det finns 10 observatorier inom olika industrisektorer och inom byggsektorn. Dessa trepartsorgan inrättades 2005 för att förbättra och utvidga den analytiska information som finns tillgänglig om sektorerna. Syftet med observationsgrupperna är att främja debatt och att identifiera starka och svaga sidor för att främja en effektiv industripolitik. Deras verksamhet har dock minskat dramatiskt sedan krisens början, och i dag har de praktiskt taget avvecklats. Ett annat trepartsorgan är den nationella rådgivande kommittén för kollektivavtal (Comisión Consultiva Nacional de Convenios Colectivos), som inrättades genom kungligt dekret 1362/2012. Det är ett rådgivande organ som bland annat ansvarar för att föreslå och fastställa kollektivavtalens funktionella tillämpningsområde. Den arbetar också med att övervaka kollektivavtalen, bland annat genom att informera, analysera, dokumentera och sprida dem.

Det viktigaste tvåpartsorganet är den interkonfederala tjänsten för medling och skiljeförfarande. Den finansieras helt av staten och förvaltas självständigt av arbetsmarknadens parter. Den hanterar arbetsmarknadskonflikter genom att erbjuda mekanismer för lösning av arbetstvister.

Trots att det finns treparts- och tvåpartsorgan förhandlas inte sociala pakter och toppavtal mellan sektorer fram av något av de befintliga institutionella organen.

När det gäller tvåpartsavtal har det sedan mitten av 1990-talet undertecknats sektorsövergripande avtal om kollektivavtal mellan de mest representativa fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna. Dessa avtal har undertecknats, med endast korta avbrott under 2012, under 2015 och mer nyligen under 2018. Även om dessa inte är obligatoriska avtal och endast ger riktlinjer i olika frågor, t.ex. löneökningar, ger de en viss grad av samordning och en allmän ram för kollektiva förhandlingar.

I och med statsskuldskrisen och genomförandet av åtstramningspolitiken avbröts den sociala trepartsdialogen. Det är först sedan 2014, i början av den ekonomiska återhämtningen, som vissa trepartspakter om specifika frågor har undertecknats. Den sociala trepartsdialogen tycktes ta fart under 2018, när avtal om ungdomssysselsättning och anständigt arbete undertecknades.

De viktigaste treparts- och tvåpartsorganen

Källa: Baserat på författarnas utarbetande.

De viktigaste organen för representation på arbetsplatsnivå i den privata sektorn är arbetstagardelegater och företagsråd. Inom den offentliga sektorn tillhandahålls representation på arbetsplatsnivå genom Juntas de Personal .

Arbetstagardelegater ansvarar för att representera arbetstagare på arbetsplatser och arbetsplatser med mellan 11 och 49 anställda. Det kan också finnas en arbetstagardelegat i företag med 6 till 10 anställda, förutsatt att beslutet att bilda en sådan fattas av en majoritet av arbetstagarna. Företag med upp till 30 anställda kan ha en arbetstagardelegat, och tre arbetstagardelegater är tillåtna i företag med mellan 31 och 49 anställda.

Företagsråd är organ som företräder arbetstagare på arbetsplatser med 50 eller fler arbetstagare. När det gäller företag med två eller flera arbetsplatser i samma provins eller angränsande kommuner med färre än 50 anställda på varje arbetsplats men 50 eller fler anställda totalt kan en gemensam arbetstagarkommitté inrättas (enligt artikel 64 i den reviderade texten till lagen om arbetstagare, som offentliggjorts i den officiella tidningen, nr 75/1995 av den 29 mars 1995).

Dessutom kan alla arbetstagare som är anslutna till ett fackförbund utgöra en facklig sektion inom sitt företag.

Val av arbetstagardelegater och medlemmar till företagsrådet kan utlysas av de mest representativa fackliga organisationerna (de som har minst 10 % av företagsrepresentanterna eller de anställda på en arbetsplats genom majoritetsöverenskommelse). Den som utlyser val ska minst en månad i förväg underrätta bolaget och de offentliga arbetsmyndigheterna om sina avsikter. Dessutom kan val utlysas på en mer allmän nivå i ett eller flera funktionella eller territoriella områden, förutsatt att de mest representativa fackföreningarna kommer överens om detta.

Enligt spansk lagstiftning kan dessa organ också utöva sin rätt till information och samråd och ingå kollektivavtal på företagsnivå. I detta avseende är det värt att notera att en nyligen utfärdad förordning (kungligt dekret 7/2011) gav företräde åt fackföreningarnas sektioner framför företagsråd när det gäller att ingå kollektivavtal på företagsnivå när arbetstagare som är anslutna till fackföreningarna har en majoritet av platserna i arbetstagarkommittén.

Enligt den europeiska företagsundersökningen minskade andelen företag som har någon form av arbetstagarrepresentation från 57 % 2013 till 38 % 2019.

Representationsorganens regler, sammansättning och behörighet

Notera: * Enligt lagen är de mest representativa fackföreningarna de som utgör 10 % av arbetardelegaterna och medlemmarna i arbetarkommittéerna på statlig nivå och 15 % inom de autonoma regionerna. På samma sätt anses fackföreningar som har ett medlemskap som omfattar 10 procent eller mer av arbetardelegaterna och medlemmarna i arbetarkommittéer inom en specifik territoriell och funktionell sfär vara representativa inom denna sfär.

Källa: Lag om facklig frihet 11/1985.