Ett decennium med låga löner: Socialarbetare tjänar fortfarande ungefär en femtedel mindre än genomsnittet

Socialarbetet kan delas in i socialarbete utan boende (t.ex. hemvård, småbarnspedagogik) och särskilt boende. Mer än två tredjedelar av de som arbetar inom socialtjänsten tillhandahåller långvarig vård och omsorg, och de flesta av de övriga arbetar med förskoleverksamhet och barnomsorg. Den största ökningen har skett inom socialt arbete utan bostad, vilket återspeglar politiska förändringar i medlemsstaterna, t.ex. i riktning mot att göra det möjligt för äldre att bo längre hemma i stället för på särskilda boenden. Detta är i linje med den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som betonar betydelsen av hemtjänst och samhällsbaserade tjänster. När det gäller arbetskraftens demografi är drygt en tredjedel (38 %) av de anställda inom socialtjänsten 50 år eller äldre – en ökning med 4,6 procentenheter sedan 2014. Drygt fyra femtedelar (81 %) av de anställda inom socialtjänsten är kvinnor – en minskning med 1,5 procentenheter sedan 2014, efter en period med konsekvent hög andel kvinnor som arbetar inom sektorn sedan 2008 (det tidigaste året för vilket uppgifter finns tillgängliga).

I medlemsstaterna har genomsnittslönen för arbetstagare inom socialtjänsten under det senaste årtiondet varit omkring 20 procent lägre än genomsnittslönen i medlemsstaternas ekonomier som helhet. Lönegapet minskade något mellan 2014 och 2018 men ökade igen mellan 2018 och 2022 (diagram 1). Inom hälso- och sjukvården har lönerna däremot konsekvent och i allt högre grad legat över den nationella medellönen – med 11,2 % 2014, 17,3 % 2018 och 20,9 % 2022.

Det är därför inte förvånande att i genomsnitt 37 % av de anställda inom socialtjänsten under 2024 ansåg att de inte fick skälig lön med tanke på de ansträngningar och prestationer som gjorts i deras arbete, jämfört med 26 % av arbetstagarna inom andra sektorer än sociala tjänster. (Dessa resultat grundar sig på Eurofounds analys av uppgifter från den europeiska undersökningen om arbetsvillkor 2024 för de 23 medlemsstater där mer än 20 arbetstagare inom socialtjänsten tillfrågades. De länder som hade ett mindre urval av socialarbetare (Cypern, Grekland, Ungern och Slovakien) uteslöts från analysen med avseende på tillförlitlighet.)

Lönen skiljer sig åt mellan socialarbetare beroende på till exempel undersektor, yrke och land. Arbetstagare som vårdas på särskilda boenden har i genomsnitt bättre betalt än personer som arbetar inom socialtjänsten utan bostad (de tjänar 18,7 % mindre än genomsnittet i medlemsstaternas ekonomier som helhet, jämfört med 22,7 % mindre), även om lönerna minskade i de förstnämnda och ökade i de sistnämnda mellan 2018 och 2022. Arbetstagare i yrken som kräver liten eller ingen formell utbildning är de sämst betalda. Det rör sig bland annat – beroende på land – (sociala) vårdare eller assistenter, barnskötare och undersköterskor.

Arbetstagare med yrkeskvalifikationer får ofta högre lön inom andra sektorer än inom sociala tjänster. År 2022 tjänade till exempel hälso- och sjukvårdspersonal (som är bättre betalda än genomsnittet i medlemsstaternas ekonomier som helhet) 15 % mer än genomsnittet inom sociala tjänster men 60 % mer än genomsnittet i andra länder. Tidigare forskning från Eurofound visade också att sjuksköterskor med samma erfarenhet och profil tenderar att få bättre betalt inom hälso- och sjukvården än inom långtidsvården. De högst avlönade socialarbetarna är terapeuter, specialistsjuksköterskor och socialarbetare. De är dock sämre betalda än relativt välbetalda yrkesverksamma inom andra sektorer och/eller sådana välbetalda yrkesverksamma är vanligare inom andra sektorer än inom sociala tjänster. Detta framgår av det faktum att skillnaden mellan medianlönen (dvs. "mellansiffran") för alla anställda inom socialtjänsten och medianlönen för alla andra arbetstagare är mindre än skillnaden i medellön senare drivs upp i andra sektorer av en grupp bättre betalda arbetstagare i högre grad än inom socialtjänsten.

Uppgifter från EU-SES från 2018 visar att lönerna för arbetstagare inom socialtjänsten är lägre än genomsnittet i alla medlemsstater och med mer än 10 % i alla utom tre: Nederländerna, Österrike och Luxemburg (diagram 2). Alla tre hör till de länder där täckningen av avtal mellan arbetsmarknadens parter är störst.

För de flesta medlemsstater gäller uppgifterna om det gemensamma europeiska luftrummet endast arbetstagare som är anställda av vårdgivare med minst 10 anställda. Medan de flesta leverantörer har färre än 10 anställda – både inom socialt arbete utan bostad (85 %) och inom särskilt boende (51 %) – sysselsätter de med minst 10 anställda den största delen av arbetskraften: 91 % respektive 98 % (baserat på Eurofounds analys av Eurostats statistik över företagsstrukturer från 2022). En grupp arbetstagare som i allmänhet inte fångas upp av dessa uppgifter är hälsooch sjukvårdspersonal, inklusive inneboende vårdare (de som bor i hushållet till den eller de personer som de ger vård för). De har ofta de lägsta lönerna och de sämsta arbetsvillkoren.

Socialarbetare är mer benägna än andra arbetstagare att bo i hushåll som har svårt att få ekonomin att gå ihop: 31 % jämfört med 25 %, enligt uppgifter från EWCS 2024. Deltidsarbete är mycket vanligare inom socialtjänsten än inom de flesta andra sektorer. Socialarbetare arbetar därför färre betalda timmar per månad, vilket innebär att skillnaden i genomsnittlig månadslön jämfört med andra arbetstagare är ännu större än skillnaden i timlön. Många socialarbetare kan bara ta deltidsjobb på grund av sitt eget omsorgsansvar, till exempel för barn eller äldre släktingar. Bättre tillgång till barnomsorg och långvarig vård och omsorg för dessa arbetstagare skulle kunna göra det möjligt för dem att arbeta längre timmar och därmed tjäna mer.

Huruvida lönen är tillräcklig eller inte beror på hur mycket människor behöver tjäna för att täcka sina utgifter. Boendekostnaderna är avgörande. När vårdlöner fastställs nationellt kan detta innebära särskilda problem för arbetstagare som bor i områden med höga boendekostnader, särskilt storstäder, och som inte har tillgång till subventionerade bostäder. Det kan också bidra till brist på arbetskraft inom socialtjänsten. Bostadspolitiken kan vara till hjälp, särskilt när den syftar till att öka utbudet genom nybyggnation, minska antalet lediga bostäder, renovera fastigheter och bättre koppla samman bostadsbeståndet med arbete och tjänster. Andra politiska åtgärder som kan bidra till att förbättra lönerna och sänka boendekostnaderna är minska kostnaderna för energi, barnomsorg, utbildning, transport och hälso- och sjukvård.

Andelen socialarbetare som i 2024 års EWCS angav "lön och personalförmåner" som ett av de tre viktigaste områdena där de skulle vilja se förbättringar är förvisso hög, 68,8 %, men den är bara något högre än bland andra arbetstagare (68,6 %). Detta återspeglar dock åsikterna hos de som faktiskt arbetar inom socialtjänsten och inte hos de arbetstagare som har valt att inte arbeta inom eller som har lämnat sektorn. Lönen kan därför vara en ännu viktigare faktor för att locka till sig arbetstagare än vad denna andel antyder. Socialarbetares löner ligger ofta på eller strax över minimilönen. En höjning av den allmänna minimilönen förbättrar således lönevillkoren, bland annat genom att pressa upp lönerna över minimilönen.

Beslutsfattarna bör undersöka hur kan förbättra arbetsvillkoren utöver enbart lönen, för att locka till sig och behålla arbetstagare. Åtgärder för att komma till rätta med bristen på arbetskraft, t.ex. ekonomiska incitament för att arbeta efter pensionsåldern eller rekryteringskampanjer, har begränsad effektivitet om de inte åtföljs av förbättrade arbetsvillkor.

Hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, inklusive psykisk hälsa, lyfts fram som ett av de områden där fler socialarbetare (30,9 %) än andra arbetstagare (23,4 %) behöver förbättringar. Fysiska risker som är specifika för sektorn (t.ex. att lyfta människor och arbeta med smittsamt material utan tillräckligt skydd) måste naturligtvis hanteras, men sektorn utmärker sig verkligen genom de risker för den psykiska hälsan som arbetstagarna utsätts fört.ex. på grund av ogynnsamt beteende på arbetsplatsen och att de känner sig känslomässigt utmattade av sitt arbete. Att ge arbetstagare mer inflytande över sina arbetsscheman kan bidra till att mildra andra problem som socialarbetare upplever.

Det kan dock vara svårt att förbättra arbetsförhållandena. För socialt arbete som sker i brukarens hem är arbetsplatsen den hemmiljö som är svår att reglera. Den snabba tillväxten av arbetskraften inom hemtjänsten gör det ännu mer angeläget att ta itu med denna utmaning. Vissa åtgärder för att förbättra arbetsvillkoren kan också vara svåra att förena med de önskade arrangemangen för flexibel vård. Bättre bemanning kan vara en del av lösningen för att förbättra vissa arbetsvillkor, t.ex. när det gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, inklusive psykisk hälsa. För att locka till sig och behålla den arbetskraft som behövs måste dock först de övergripande arbetsvillkoren förbättras.

Det är också viktigt att ta itu medsegregeringen av kvinnor i denna lågavlönade sektor, bland annat genom att utmana stereotyper om omsorgsgivande från tidig ålder. Det faktum att kvinnor är överrepresenterade inom socialtjänsten innebär också att kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av de psykiska problem som följer med socialt arbete. Återigen kräver den snabba tillväxten inom sektorn att mer uppmärksamhet ägnas åt denna fråga, eftersom dålig psykisk hälsa medför betydande kostnader, både monetära och icke-monetära, för de individer som drabbas och för samhället som helhet.

I Eurofounds 2026-projekt om långvarig vård och omsorg, hälso- och sjukvård samt förskoleverksamhet och barnomsorg kommer man att undersöka dessa sektorer när det gäller arbetsvillkor och människors tillgång till och kvalitet på sociala tjänster.