Strukturomvandling på EU:s arbetsmarknader: En generation av sysselsättningsskiften

Europeiska unionen står inför stora sociala, geopolitiska och ekonomiska utmaningar, bland annat sjunkande produktivitetstillväxt och nya konkurrenshot mot viktiga industrier. I Europeiska kommissionens nyligen framlagda konkurrenskraftskompass framhålls att Europas industristruktur i sig är en hämsko för tillväxten, eftersom den domineras av traditionella sektorer med relativt låga nivåer av investeringar i forskning och utveckling och begränsade utsikter till snabb tillväxt.

En av slutsatserna i denna rapport är att EU har misslyckats med att omsätta en generation av yrkesmässig uppgradering i förbättrade produktivitetsresultat. Det kommande initiativet för en kompetensunion kommer att fokusera på vuxenlärande och livslångt lärande, framtidssäkra kompetensskapande och kompetensöverföring över gränserna samt att locka till sig och rekrytera kvalificerad arbetskraft från utlandet. Detta skulle kunna bidra till att utnyttja EU:s överflöd av talanger för att öka rörligheten, främja innovation och styra en hållbar tillväxt.

• Strukturomvandlingen på arbetsmarknaderna i moderna, avancerade ekonomier har tagit sig uttryck på liknande sätt, om än med varierande intensitet, i alla EU:s medlemsstater från 1995 till 2024. I samtliga 27 medlemsstater har andelen sysselsatta inom tjänstesektorn ökat och andelen sysselsättningen inom tillverkningsindustrin, jordbruket och utvinningsindustrin har minskat.

• Byggsektorn är den enda breda sektor där trenden för andelen sysselsatta har varierat i tecken mellan medlemsstaterna under de senaste två årtiondena. I de flesta medlemsstater har dess andel minskat. År 2024 fanns det nästan två miljoner färre byggnadsarbetare i EU än före den globala ekonomiska krisen (före 2007).

• Strukturomvandlingstakten på EU:s arbetsmarknader – mätt som omfördelningstakten mellan breda sektorer – har haft en lägre trend sedan den globala ekonomiska krisen. Liknande tendenser över längre tidsperioder har observerats på arbetsmarknaderna i USA och Storbritannien.

• Den starkaste vektorn för förändring på EU:s arbetsmarknader har varit yrkesmässig uppgradering. Detta har skett inom alla breda sektorer. Andelen förvärvsarbetande fördubblades i EU mellan 1995 och 2023, från 11 % till 22 % i de 12 medlemsstater för vilka uppgifter finns tillgängliga.

• Det finns många drivkrafter bakom strukturomvandling på arbetsmarknaderna i utvecklade ekonomier. Tekniska förändringar, särskilt datorisering och digitalisering, är den mest citerade drivkraften på efterfrågesidan, men handel och arbetsmarknadsinstitutioner och faktorer på utbudssidan, inklusive migration och ökat kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, räknas. Blandningen av dessa drivkrafter varierar mellan medlemsstaterna, vilket leder till en rad olika mönster för sysselsättningsskiften på nationell nivå.

• Mer än två tredjedelar av de nya nettoarbetstillfällen i EU som skapats under de senaste tre årtiondena har gått till kvinnor, vilket har bidragit till att minska sysselsättningsklyftan mellan könen.

• Sysselsättningstillväxten har stärkts i välavlönade arbetsplatser och försvagats i lågavlönade arbetsplatser. På aggregerad EU-nivå har förändringarna i sysselsättningen förändrats från att ha varit asymmetriskt polariserande 1995–2008 till att i allt högre grad ha förbättrats under perioden efter den globala ekonomiska krisen (2011–2024).

• Arbetstillfällen i den högsta kvintilen sett till lön har stått för all nettosysselsättningstillväxt i EU under 2019–2024.

• Yrkesuppgraderingen – som är en konsekvens av stigande utbildningsnivåer och en växande andel arbetstagare med högskoleutbildning – har inte åtföljts av någon ökad produktivitetstillväxt i EU. Produktivitetstillväxten har avtagit stadigt sedan 1995.

• Det finns stora skillnader i produktivitetstillväxt inom EU. Till skillnad från de medlemsstater som anslöt sig till EU före 2004, där produktivitetstillväxten har avstannat under de senaste årtiondena, ser de medlemsstater som anslöt sig efter 2004 produktivitetsökningar som drivs av en pågående övergång till tjänstesektorn, tillsammans med en fortsatt stark tillverkningsindustri. I de medlemsstater som har omplacerats efter 2004 bidrar strukturomvandlingen – arbetskraftens rörlighet mellan sektorer – på ett positivt sätt till produktivitetstillväxten, vilket tyder på en omfördelning av arbetskraften till mer produktiva sektorer.

• De växande skillnaderna i produktivitetsresultat mellan USA och EU beror främst på snabbare produktionstillväxt inom de privata tjänstesektorerna i de förstnämnda. Detta beror på större investeringar och effektivare utnyttjande av IKT inom sektorer som detaljhandel, finansiella tjänster, informations- och kommunikationstjänster samt professionella, vetenskapliga och tekniska tjänster i USA.

• Införandet av ny teknik på arbetsplatsen har sammanfallit med ökad sysselsättning och nästan 30 miljoner arbetstagare till EU:s personalstyrka under de senaste tre årtiondena. EU har (återigen) blivit en arbetsmarknad med högt deltagande. Politiken bör därför inriktas mindre på den tekniska arbetslösheten och mer på att öka utbudet, särskilt när det gäller att övervinna hinder för deltagande på arbetsmarknaden bland de grupper som för närvarande är underrepresenterade. Att göra arbetet attraktivt genom att förbättra kvaliteten i arbetet – att skapa arbetstillfällen som är stabila och anständiga – bidrar till detta resultat.

• EU saknar en sektoriell drivkraft för förnyad produktivitetstillväxt. Tillverkningsindustrin och privata tjänster spelade denna roll fram till 2008, men har inte bidragit särskilt mycket till produktionstillväxten sedan 2011. Det sektorsvisa fokuset i Mario Draghi-rapporten och dess identifiering av specialiseringar med stark tillväxtpotential i EU – till exempel ren teknik, högpresterande datorsystem och avancerad materialproduktion – skapar potentiella drivkrafter.

• EU drar inte de fördelar som man borde av förbättringar av humankapitalet. Den största delen av nettoökningen av sysselsättningen i EU under de senaste tre årtiondena har skett i välbetalda arbeten av god kvalitet. Men detta har inte lett till förbättrad produktivitet.

• En stor del av nedgången i EU:s produktivitetstillväxt beror på hur produktionsfaktorer kombineras för att generera fler eller bättre produkter eller tjänster (total faktorproduktivitet). Detta tyder på att förändringar i hur arbetet organiseras och leds skulle kunna bidra till att dra nytta av nya generationer arbetstagare med högre utbildningsnivåer och tillgång till allt mer sofistikerad digital teknik. Medlemsstaterna har, i samarbete med arbetsmarknadens parter, en viktig roll i detta avseende, genom reformer av offentliga investeringar och utbildning samt genom en sysselsättningspolitik som prioriterar hållbar och innovationsdriven tillväxt.