Minimilöner 2025: Årlig översyn

Direktiv (EU) 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (nedan kallat minimilönedirektivet), som antogs 2022, tillhandahåller en gemensam ram för fastställande av tillräckliga (lagstadgade) minimilöner, främjar kollektivförhandlingar om lönesättning och förbättrar arbetstagarnas faktiska tillgång till sin rätt till minimilöneskydd, om detta föreskrivs i nationell lagstiftning och/eller kollektivavtal. Medlemsstaterna skulle ha införlivat direktivet i sina nationella bestämmelser senast den 15 november 2024. De flesta länder hade (åtminstone delvis) slutfört denna process i slutet av 2024. År 2023 väckte Danmark (med stöd av Sverige) talan om att helt eller delvis ogiltigförklara direktivet vid EU-domstolen. Beslut om denna begäran väntas under 2025.

Minimilöner år 2025

• De nationella bruttominimilönerna ökade mellan januari 2024 och januari 2025 i 21 av de 22 medlemsstater som har en nationell minimilön, med Cypern som enda undantag där nivån förblev oförändrad. De ökade markant i de flesta av de central- och östeuropeiska medlemsstaterna: med nästan 23 % i Rumänien, 15 % i Kroatien och Bulgarien, 12 % i Litauen, 10 % i Tjeckien och Polen, 9 % i Ungern och Slovakien och 8 % i Estland.

• Även om dessa ökningar var lägre än föregående år, i linje med den dämpade inflationen, var de fortfarande betydande och ledde till en ökning av minimilöntagarnas köpkraft i de flesta länder. Minimilönerna i reala termer ökade i de flesta länder, var i stort sett stabila i ett fåtal länder (Tyskland, Luxemburg, Frankrike, Slovenien och Belgien) och sjönk i Cypern.

• Inflationens roll som drivkraft bakom betydande höjningar av minimilönerna minskade i år. I stället verkar direktivet om minimilöner vara en framväxande strukturell faktor som påverkar dessa ökningar, med ett växande antal länder som kopplar sina höjningar av minimilönerna till liknande tröskelvärden som nämns som exempel i direktivet.

• Tillgängliga uppgifter visar att minimilönerna endast i ett fåtal länder har nått upp till 60 % av medianlönen eller 50 % av genomsnittslönen. Kaitz-indexet (förhållandet mellan minimilönen och median- eller genomsnittslönen) har dock ökat under de senaste två årtiondena i de flesta medlemsstater, vilket innebär att de nationella minimilönerna har ökat mer än medianlönen och genomsnittslönen under denna period.

• Skatte- och förmånssystemen kan leda till betydande skillnader mellan minimilönen brutto och den faktiska nettolönen (minimilönen netto). År 2024 varierade skattesatsen för anställda (inklusive inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter för anställda) från cirka 5 % i Belgien och Estland till nästan 40 % i Rumänien.

Införlivande av direktivet

• En jämförande analys av de tillgängliga förordningarna visar att införlivandet av direktivet inte har lett till några större förändringar av de system och metoder som används för att fastställa lagstadgade minimilöner. Anpassningarna av lagstiftningen har tenderat att vara små och komplettera befintlig nationell praxis.

• De flesta länder med lagstadgade minimilöner har inkluderat de delar som anges i artikel 5.2 a–d i direktivet som fristående kriterier och komplement till de kriterier som de nationella lönesättande organen måste beakta enligt nationell lagstiftning.

• När det gäller de indikativa referensvärden som lönesättare förväntas använda för att bedöma om de lagstadgade minimilönerna är tillräckliga (artikel 5.3 i direktivet) har de flesta länder inkluderat specifika procentsatser baserade på genomsnitts- eller medianlöner i sina förordningar. Dessa värden kan avvika något från de exempel som ges i direktivet, från 46 % av genomsnittslönen i Lettland till 55 % av den beräknade genomsnittslönen i Polen (enligt lagförslaget). Vissa länder, t.ex. Irland, Nederländerna och Rumänien, har antagit mer flexibla metoder, vilket gör det möjligt att variera värdena över tiden eller ligga inom ett visst intervall. I ett fåtal medlemsstater, t.ex. Kroatien och Portugal, är det ännu inte klart på grundval av utkasten till förordningar vilka vägledande referensvärden som kommer att användas. Andra hänvisar till olika vägledande värden (t.ex. Slovenien) eller inga alls (t.ex. Luxemburg) och hänvisar till sina särskilda uppdateringsmekanismer.

• Flera länder har gjort de indikativa (målvärdena) till en del av de kriterier som lönesättarna måste ta hänsyn till, medan andra hänvisar till dem enbart i samband med bedömningen av om de lagstadgade minimilönerna är tillräckliga, i enlighet med direktivet.

• De flesta länder med lagstadgade minimilöner har inte i någon större utsträckning ändrat sin formella strategi för att involvera arbetsmarknadens parter i fastställandet och uppdateringen av minimilöner, eftersom detta redan är en utbredd praxis. Vissa har dock infört förbättringar av lagstiftningen för att förtydliga eller stärka specifika aspekter av detta deltagande.

Minimilöntagare och deras förmåga att ha råd med bostad

• Andelen arbetstagare som har minimilön varierar mellan medlemsstaterna, från mer än 10 % i Portugal, Slovakien och Polen till mindre än 3 % i Tjeckien, Belgien och Nederländerna. De flesta medlemsstater uppvisar dock en uppåtgående trend, vilket är förenligt med det faktum att minimilönerna har ökat snabbare än genomsnitts- och medianlönerna under de senaste 15 åren.

• Under 2024 steg boendekostnaderna i EU snabbare än den allmänna inflationen. Enligt Eurofounds analys som bygger på de senaste uppgifterna från Europeiska unionens statistik över inkomst- och levnadsvillkor (2023 EU-Silc) drabbades minimilöntagare oproportionerligt hårt, eftersom bostäder utgör en större andel av deras disponibla inkomst (34,8 % i genomsnitt, jämfört med 26,2 % för höginkomsttagare). Bland hushåll med en ensamstående vuxen var det också mer sannolikt att minimiinkomsttagare uppfattade boendekostnaderna som en tung börda (35,6 % jämfört med 21,7 %).

• Unga minimilöntagare (i åldern 16–34 år, studenter vars huvudsakliga sysselsättning var utbildning uteslöts) är i många länder betydligt mer benägna än sina bättre betalda jämnåriga att bo hos sina föräldrar (48,9 % jämfört med 29,1 %). Detta tyder på att de nuvarande minimilönerna kan utgöra ett hinder för ett självständigt boende för unga arbetstagare, hindra dem från att flytta ut från familjehem och begränsa deras rörlighet i bostadsfrågan.

• EU:s direktiv om minimilöner håller på att bli en viktig faktor för att fastställa lagstadgade minimilöner, och införlivandet fortskrider i stort sett enligt tidtabellen i de flesta länder. Alla aspekter har dock inte inkluderats (eller behöver införlivas) i de nationella bestämmelserna. Det kommer att vara upp till de nationella lönesättarna – inklusive arbetsmarknadens parter och rådgivande organ – att upprätthålla och genomföra direktivets anda i praktiken.

• I takt med att minimilönerna ökar i förhållande till genomsnitts-/medianlönerna tjänar fler anställda löner nära miniminivån i många länder. Detta ökar betydelsen av kompletterande politik, t.ex. bostadspolitik, skattelättnader eller bidrag, som förbättrar den ekonomiska situationen för minimiinkomsttagare.

• Höga boendekostnader har en oproportionerlig inverkan på minimiinkomsttagare, begränsar deras rörlighet och allmänna livskvalitet och kan begränsa deras ekonomiska möjligheter. Beroende på de relativa boendekostnaderna, och när de bedömer minimilönernas tillräcklighet, kan lönesättarna ta hänsyn till de relativa boendekostnaderna under kommande år när de bedömer minimilönernas tillräcklighet och särskilt under kollektivavtalsförhandlingar.