Europa – ett ställe i världsklass att bo och arbeta på?
”Ett ställe i världsklass att bo och arbeta på.” Så beskrev ordförande Jean-Claude Juncker Europa när han tillkännagav det formella undertecknandet av EU:s pelare för sociala rättigheter i Göteborg förra månaden.
Med statschefer och regeringschefer från hela EU samlade för att gemensamt åta sig att upprätthålla 20 sociala principer och rättigheter framhöll kommissionens högste ledare att Europa ”är mer än bara en gemensam marknad, mer än pengar... Det handlar om våra värderingar och om hur vi vill leva”.
Så hur vill vi egentligen leva? Känner de 510 miljoner européerna i de (än så länge) 28 medlemsstaterna verkligen att deras levnadsvillkor är i världsklass?
Många gör naturligtvis det. Men många andra brottas fortfarande med ojämlikhet och känner sig utestängda eller otrygga, oroar sig över möjligheterna till ett anständigt boende och arbete och frågar sig hur framtiden kommer att bli för dem och deras barn. Detta tar sig på vissa ställen uttryck i populistiska stämningar, där man tycks vända ryggen åt etablissemanget och får den kollektiva berättelsen att framstå som övervägande negativ.
Men verkligheten är som alltid mycket mer komplicerad än så.
Faktum är att de senaste åren generellt sett har varit goda och ”EU har (onekligen)medvind igen”. Resultaten från den senaste europeiska undersökningen om livskvalitet visar generellt sett på framsteg inom områdena livskvalitet, samhällskvalitet och kvaliteten på offentliga tjänster. Vi har sett att många har fått det bättre, om än från låga nivåer i spåren av den ekonomiska krisen. I vissa fall visar indikatorerna faktiskt på en återgång till samma nivåer som före krisen – vilket delvis speglar den allmänna ekonomiska uppgången och återgången till tillväxt i medlemsstaterna.
Optimismen har ökat, och tillfredsställelsen med livet och lyckan uppges fortfarande vara relativt hög i de flesta EU-länder. Tillfredsställelsen med levnadsstandarden har ökat i merparten av medlemsstaterna och fler lyckas nu få ekonomin att gå ihop än under 2011.
Förtroendet för de nationella institutionerna har faktiskt ökat generellt sett och i synnerhet har unga människors tillit till andra människor fått ett uppsving. Att intresset för och deltagandet i sociala och lokala organisationer i alla medlemsstater glädjande nog ökar och att känslan av social utestängning, som var mer framträdande under den ekonomiska nedgången, sjunker är också tecken på att stämningen efter krisen nu är mer positiv. Upplevda motsättningar i samhället mellan fattiga och rika, chefer och anställda, gamla och unga samt män och kvinnor – de har alla minskat under de senaste fem åren.
Tvärtemot den allmänna uppfattningen är folk dessutom i själva verket överlag nöjdare idag med viktiga offentliga tjänster såsom hälso- och sjukvård och transporter, och i vissa länder faktiskt även med barnomsorgen.
Det verkar gå åt rätt håll.
Men det är samtidigt tydligt att vi fortfarande har en bra bit kvar.
Även om ett antal länder, främst i Central- och Östeuropa, fortsätter att återhämta sig har den uppåtgående konvergensen avstannat i vissa länder och inom vissa områden har klyftan till och med ökat. Tillfredsställelsen med levnadsstandarden ökade t.ex. särskilt mycket i Bulgarien, Estland, Irland, Polen och Ungern, men tillfredsställelsen med livet sjönk i Cypern, Grekland, Italien, Kroatien och Spanien. Och det finns fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller både tillgång till och kvaliteten på hälso- och sjukvården och omsorgen.
Ojämlikheten mellan könen, mellan åldersgrupper och mellan inkomstgrupper fortsätter också att vara väldigt stor.
Kvinnor uppger t.ex. en något högre tillfredsställelse med livet än män, men de tar fortfarande ett större ansvar för det obetalda hushålls- och omsorgsarbetet. Det ökande behovet av långvarig äldreomsorg – och kvinnor drar även här ett tyngre lass – är en av de främsta orsakerna till problem med balansen mellan arbete och privatliv, vilket kanske fördjupar könsklyftan inom detta område.
Äldre har det också sämre ställt än yngre i samma situation, särskilt i vissa central- och östeuropeiska länder, och ålder är en tydlig orsak till sjunkande tillfredsställelse med livet i Bulgarien, Kroatien, Malta, Polen, Portugal, Rumänien och Slovenien. I två tredjedelar av EU-länderna är också mer än hälften av dem som svarade på undersökningen oroliga över sin inkomst under ålderdomen.
Trots att tillväxten har gjort att färre uppger att de har det materiellt svårt jämfört med för fem år sedan uppger faktiskt över hälften av befolkningen i 11 medlemsstater att det fortfarande är svårt för dem att få ekonomin att gå ihop. Som alltid drabbas de fattiga hårdast, och resultaten visar också att livskvaliteten har ökat mindre för grupper med lägre inkomst.
Många européer är onekligen också mindre optimistiska när det gäller barnens framtid än sin egen. Även här finns dock tydliga skillnader; i Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland och Österrike är optimismen när det gäller framtida generationer lägre, medan man i Bulgarien, Finland, Lettland, Litauen och Polen ser ljusare på barnens framtid än på sin egen.
Med tanke på den stora och omstridda debatten om migration och rörlighet runtom i EU är det också värt att notera att de upplevda motsättningarna mellan olika religiösa och etniska grupper har ökat betydligt i vissa länder, särskilt Bulgarien, Estland, Danmark, Tyskland, Malta, Österrike, Frankrike, Belgien och Italien. Detta trots att de upplevda motsättningarna mellan olika grupper i samhället har gått ned i allmänhet.
Så här ser EU-medborgarnas mångfasetterade liv ut när regeringar, lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och det civila samhället ska börja genomföra pelaren för sociala rättigheter.
Dessa resultat från den europeiska undersökningen om livskvalitet visar tydligt att vi måste prioritera de grupper som har störst behov, dvs. lägga fokus på de långtidsarbetslösa eftersom de löper störst risk för fattigdom, social utestängning och problem med psykisk ohälsa, med utgångspunkt i aktivt sysselsättningsstöd, på kvinnor eftersom de fortsätter att axla den största delen av hushålls- och omsorgsarbetet, med utgångspunkt i principerna om barnomsorg och jämställdhet, på tillgången till omsorgsstöd och omsorgstjänster, så att rätten till en bättre balans mellan arbete och privatliv under hela arbetslivet också uppmärksammas, på fattiga äldre med utgångspunkt i rätten till tillräcklig inkomst och pension i ålderdomen, och slutligen på skillnader och ojämlikhet i tillgången till tjänster av god kvalitet, med utgångspunkt i rätten till att när så behövs ha tillgång till och råd med vård och omsorg.
Ändå är detta bara några av de initiativ som kommer att vara avgörande för att pelarens höga ambitioner ska motsvara européernas vardag. Om detta ska bli en konkret milstolpe för Europa måste vi omvandla den här sortens bevis till genomförande, och dessa uppgifter till faktiska åtgärder, för att i praktiken hålla fast vid våra ”värderingar och (...) hur vi vill leva”.
