Egenföretagare i EU: Arbetskvalitet och utveckling inom socialt skydd

Covid-19-pandemin gav ny fart åt debatten om tillgång till socialt skydd för egenföretagare, eftersom den visade på luckor i det formella och effektiva skyddet samt dess tillräcklighet. Under 2021 fanns det luckor i det formella skyddet för minst en grupp egenföretagare inom minst en gren av det sociala skyddet i 19 medlemsstater. Skillnader är vanligast i arbetslöshetsersättning (16,8 miljoner människor, eller mer än hälften av omkring 28 miljoner egenföretagare i EU, saknar skydd), följt av sjukersättning (5,3 miljoner personer saknar skydd) och förmåner i samband med arbetsolyckor och yrkessjukdomar (4,2 miljoner personer saknar skydd).

Bristen på socialförsäkringsskydd bidrog till att egenföretagarna drabbades mer ekonomiskt än anställda under pandemin, detta trots att regeringarna gjort enastående insatser för att erbjuda inkomststöd och ökad tillgång till socialt skydd, även för egenföretagare. Detta blev nödvändigt eftersom egenföretagare inte omfattades (eller inte omfattades tillräckligt) av avgiftsfinansierade system. Många av dessa initiativ var tillfälliga, men de bidrog ändå till att återuppliva debatten om omfattningen av det sociala skyddet för egenföretagare. Denna diskussion hade redan tagit fart före pandemin, till stor del på grund av uppkomsten av olika former av egenföretagande som liknar avlönade anställningar, särskilt i plattformsekonomin, och även på grund av mer frekventa förändringar av status och att kombinationen av anställning och egenföretagande blir vanligare.

Även om de flesta egenföretagare har goda arbetsvillkor, är självbestämmande och har god inkomstpotential, har den politiska debatten alltmer inriktats på de mest utsatta, och i synnerhet på personer med falskdeklarerat och falskt egenföretagande.

Politisk bakgrund

För att åtgärda bristerna i det sociala skyddet antog Europeiska unionens råd 2019 en rekommendation om tillgång till socialt skydd för arbetstagare och egenföretagare. Även Europeiska kommissionens förslag från december 2021 till ett direktiv om bättre arbetsvillkor för plattformsarbete är relevant, eftersom det syftar till att klargöra plattformsarbetares anställningsstatus genom att fastställa rättsliga kriterier för att skilja mellan status som anställd och egenföretagare. Dessutom antogs 2022 riktlinjer som klargör tillämpningen av EU:s konkurrenslagstiftning på kollektivförhandlingar för enskilda egenföretagare.

Viktiga resultat

· Andelen egenföretagare i EU har inte ökat sedan början av 2000-talet, och mellan 2010 och 2022 minskade den från 15,4 procent till 13,7 procent. Minskningen berodde främst på minskat egenföretagande bland män och obalansen mellan utträden från arbetsmarknaden bland äldre egenföretagare och skapandet av nytt egenföretagande.

· Uppgifter från den europeiska undersökningen om arbetsvillkor (EWCTS) 2021 visar att 18 procent av egenföretagare med anställda och 13 procent av enskilda egenföretagare hade mer än ett arbete under pandemin.

· Under 2021 var 9 procent av de enskilda egenföretagarna beroende av endast ett fåtal kunder, hade lite eller inget självbestämmande i fråga om driften av sin verksamhet och kunde därför klassificeras som ekonomiskt beroende. Kvinnliga enskilda egenföretagare var mer än dubbelt så benägna att vara ekonomiskt beroende än sina manliga motsvarigheter.

· Uppgifter från EWCTS bekräftar att ekonomiskt beroende egenföretagare är mindre benägna att ha självbestämmande över hur och när de utför sitt arbete. I detta avseende befinner de sig i en liknande situation som de anställda. De var den grupp arbetstagare som var minst benägna att få utbildning i arbetet, var minst benägna att anse att deras arbete erbjöd goda karriärmöjligheter och hade högst sannolikhet för stor arbetsbelastning (arbeten med högre krav än resurser).

· Uppgifter från EWCTS visar att sannolikheten att ekonomiskt beroende egenföretagare angav att de hade svårt att få ekonomin att gå ihop var dubbelt så stor som för anställda. Sådana skillnader beror delvis på den höga andelen egenföretagare i de sektorer som drabbats hårdast av pandemin. De beror dock också på skillnader i det sociala skyddet och pandemistödåtgärder, även om andelen egenföretagare som gynnades av sådana åtgärder var hög, eftersom de var överrepresenterade i sektorer som drabbades hårt.

· Införandet av inkomstskydd och utvidgningen av tillgången till socialt skydd för egenföretagare var inslag i regeringarnas pandemiåtgärder. I de flesta fall var dock kriterierna för stödberättigande mer restriktiva och stödnivåerna lägre än för anställda. Åtgärder för inkomststöd för egenföretagare infördes i allmänhet senare och fasades ut tidigare än de för anställda. Egenföretagare var därför mer benägna att förlita sig på personliga tillgångar, familjemedlemmar eller socialt stöd.

· Ekonomisk otrygghet bidrog till lägre livstillfredsställelse bland egenföretagare (och i synnerhet enskilda egenföretagare) än bland anställda, i motsats till en situation då det inte är pandemitider, enligt uppgifter från den europeiska socialundersökningen. Dessutom försämrades den psykiska hälsan mer bland egenföretagare.

· När det gäller hälsa och välbefinnande var ekonomiskt beroende egenföretagare de mest missgynnade bland egenföretagarna. De låg över genomsnittet för minst sex kategorier av hälsoproblem, i synnerhet utmattning och risk för depression. Kvinnliga ekonomiskt beroende enskilda egenföretagare drabbades särskilt hårt.

· För egenföretagare finns det ingen formell (obligatorisk) arbetslöshetsersättning i elva medlemsstater, ingen sjukersättning i fem medlemsstater och ingen ersättning vid arbetsolyckor i 14 medlemsstater. Den effektiva skyddet är lågt, eftersom många egenföretagare har låga eller oregelbundna inkomster och har därför inte rätt till ersättningar. Om de har det är ersättningarna ofta otillräckliga på grund av låga avgifter.

· Pandemin bidrog till att föra upp frågan om inkluderandet av fler egenföretagare i de sociala trygghetssystemen på den politiska dagordningen. Nio länder har utökat rätten till vissa förmåner till (en större grupp av) egenföretagare under de senaste sex åren. Ytterligare sex länder planerar sådana åtgärder.

· Tillgången till socialt skydd har också förbättrats genom ändringar av de kriterier som används för att fastställa egenföretagarstatus. I vissa länder finns nu kategorin "tredje arbetstagare" för dem vars situation ligger mellan anställning och egenföretagande. I andra fall har lagändringar och rättspraxis ändrat kriterierna för att skilja mellan status som anställd och egenföretagare, ofta i samband med plattformsarbete.

Slutsatser

· Ett visst egenföretagande kännetecknas av låga och oregelbundna inkomster och stor ekonomisk osäkerhet, ofta i kombination med dåliga arbetsvillkor och framtidsutsikter. För dessa grupper behövs ett lämpligt skyddsnät för att mildra riskerna i samband med egenföretagande. Detta kan kräva ett starkt och hållbart system (delvis) baserat på avgifter som tar hänsyn till egenföretagandets särskilda karaktär.

· Gränserna mellan egenföretagande och anställning håller på att suddas ut. Många egenföretagare, särskilt de som är beroende av en eller ett begränsat antal kunder och vars självbestämmande och förmåga att fastställa priser är begränsade, befinner sig i en situation som liknar en anställds. Denna trend, som förstärks av ökningen av plattformsarbete, innebär att kriterierna för att fastställa anställningsstatus måste förtydligas. Möjligheterna att missbruka statusen som egenföretagare måste undanröjas genom att man tar itu med falskdeklarerat och falskt egenföretagande.

· Medlemsstaterna har redan börjat bredda tillgången till socialt skydd för egenföretagare. Skillnader kvarstår dock mellan olika grupper av egenföretagare och mellan egenföretagare och anställda. Detta bör åtgärdas för att säkerställa inte bara formellt utan också effektivt och adekvat skydd, samtidigt som man undviker att motverka skapandet av högkvalitativt egenföretagande. Ökad öppenhet och förenkling skulle också kunna öka utnyttjandegraden.

· Man bör dra lärdom av erfarenheterna från pandemin för att förbättra de sociala trygghetssystemen och planera för eventuella framtida extraordinära åtgärder för inkomststöd. Detta inbegriper vikten av lämpliga kriterier för stödberättigande, av att undanröja flaskhalsar vid fördelningen av medel, av ett tidigt genomförande av stödåtgärder samt av tillräcklig medvetenhet och öppenhet.