Nationella minimilöners inverkan på kollektivförhandlingar och löner för lågavlönade arbetstagare

Det pågår en debatt om huruvida nationella minimilöner och kollektivavtal stärker eller försvagar varandra. Denna forskningsrapport ger empiriska bevis på hur förändringar av nationella minimilöner påverkar kollektivavtalade minimilöner och faktiska löner, och hur de kan påverka kollektiva förhandlingar i utvalda låglönesektorer. Rapporten kombinerar kvantitativ analys (baserad på olika databaser) och kvalitativ analys (baserad på 39 semistrukturerade intervjuer som genomförts med experter, beslutsfattare och arbetsmarknadens parter i sex länder och två lågavlönade sektorer).

Politisk bakgrund

EU:s direktiv om minimilöner, som antogs i oktober 2022, syftar till att säkerställa tillräckliga lagstadgade minimilöner, främja kollektiva löneförhandlingar och förbättra arbetstagarnas faktiska tillgång till minimilöneskydd. Tidsfristen för att införliva direktivet i nationell lagstiftning löpte ut i november 2024, men det har påverkat utvecklingen av nationella lagstadgade minimilöner sedan det antogs. De nationella lagstadgade minimilönerna har ökat avsevärt i förhållande till de faktiska lönerna under de senaste åren i många medlemsstater. Dessutom har riktmärket för tillräcklig förhandlingstäckning (80 %) redan präglat diskussionerna om en reform av kollektivavtalsförhandlingarna i vissa länder. Denna utveckling kan på olika sätt påverka samspelet mellan nationella minimilöner och kollektivavtalade löner.

Viktiga resultat

Inverkan av ändringar av nationella minimilöner på kollektivavtalade löner

Ekonometriska analyser som uppskattar effekterna av förändringar av nationella minimilöner på kollektivavtal och förhandlade löner visar följande.

• Den kumulativa variationen i de nationella minimilönerna sedan det senaste kollektivavtalet ökar sannolikheten för att ett nytt avtal ingås, medan den kumulativa inflationen och arbetslösheten inte påverkar denna sannolikhet. Den tid som förflutit sedan det senaste avtalet är också en viktig faktor. Inkluderandet av Kaitz-indexet (förhållandet mellan minimilönen och genomsnittslönen för varje land och år) i denna specifikation tyder på att det är mindre vanligt att underteckna nya avtal i länder med en hög nationell minimilön jämfört med genomsnittslönen, allt annat lika.

• Den viktigaste faktorn för storleken på de framförhandlade justeringarna av minimilönerna är den kumulativa inflationstakten sedan det senaste avtalet. Om inflationen ökar med 1 % ökar de förhandlade minimilönerna med nära 0,7 % (dvs. de har en elasticitet på nära 0,7). Den kumulativa variationen i de nationella minimilönerna i reala termer har också en positiv och betydande effekt på storleken på de förhandlade justeringarna av minimilönerna, med en elasticitet på 0,22. Arbetslösheten har en betydande, men negativ, effekt på storleken på lönejusteringarna, vilket ger tydliga belägg för att negativa konjunkturförhållanden begränsar ökningen av de förhandlade lönerna.

• Det finns stora skillnader i flera dimensioner: under skadeundersökningsperioden, med starkare effekter för 2020–2022; mellan lågavlönade sektorer. och mellan grupper av länder som kännetecknas av olika modeller för interaktion mellan nationella minimilöner och kollektivförhandlingar.

Den kvalitativa analysen ger djupgående insikter från intervjuer om hur nationella minimilöner samverkar med kollektivavtal i sex länder (Frankrike, Tyskland, Portugal, Rumänien, Slovenien och Spanien) och inom två låglönesektorer (livsmedels- och dryckesindustrin samt bostads- och socialvårdssektorn). Analysen belyser följande.

• Arbetsmarknadsparternas uppfattning om den nationella minimilönens roll varierar mellan länder, sektorer och delsektorer. Hög inflation och brist på arbetskraft har gjort arbetsgivare och fackföreningar inom bostads- och socialvårdssektorn mer positivt inställda till den. Inom sektorn för tillverkning av livsmedel och drycker har den nationella minimilönen uppfattats som "ett mindre ont" som behövs för att upprätthålla köpkraften i samband med inflationen.

• Den nationella minimilönen har en begränsad inverkan på kollektivavtalsförhandlingarna. Det finns vissa tecken på minskat manöverutrymme när det gäller att förhandla om löner och arbetsvillkor, men inga starka tecken på en utträngningseffekt i kollektivavtalsförhandlingarna, trots de farhågor som arbetsmarknadens parter har uttryckt i vissa länder. Det finns ingen betydande inverkan på kollektivavtalens varaktighet eller förnyelse i de analyserade länderna och sektorerna.

• Höjningar av de nationella minimilönerna har en viss inverkan på de kollektivavtalade lönerna och deras struktur.

  • En gemensam trend som observerats i de två sektorerna och i de flesta av de analyserade länderna är att löner, bonusar och tillägg som tas upp i kollektivavtalsförhandlingar, som ofta förhandlas fram på företagsnivå, blir allt viktigare på grund av de höjda nationella minimilönerna. Detta beror på att grundlönerna tenderar att öka i en långsammare takt än de nationella minimilönerna, och företagen använder sig av dessa bonusar för att garantera att de faktiska lönerna ligger över de lagstadgade nivåerna.

  • Inom sektorn för vård och omsorg i Tyskland och Spanien är arbetsgivarna inte längre villiga att förbättra andra arbetsvillkor efter höjningar av de nationella minimilönerna, som tidigare användes för att kompensera för låga löner. Ett liknande mönster observerades inom livsmedels- och dryckesindustrin i Portugal.

• Det verkar finnas en komprimerande effekt i den förhandlade lönefördelningen på grund av höjningarna av de nationella minimilönerna. Intensiteten i denna effekt varierar mellan länder och sektorer. På grundval av en kvalitativ analys av kollektivavtalen i de två lågavlönade sektorerna verkar denna effekt vara mer intensiv inom tillverkningen av livsmedel och drycker. Denna komprimeringseffekt kan tolkas som en kortsiktig anpassning av kollektivavtalen till den nya minimilönen, medan spridningseffekterna på medellång sikt kan bli viktigare i takt med att kollektivavtalen omvandlar nationella höjningar av minimilönerna till hela lönefördelningen. I vilken utsträckning kompressionen består beror dock på sektorns särdrag. Det är dessutom mer sannolikt att spridningseffekter observeras i de sektorer eller länder som har mer intensiv brist på arbetskraft, t.ex. sektorn för boende och social omsorg.

De nationella minimilönernas inverkan på de faktiska lönerna och lönespridningen

Den ekonometriska analysen av de nationella minimilönernas inverkan på de faktiska lönerna, baserad på EU:s statistik över inkomst- och levnadsvillkor för 2006–2021, visade följande.

• Utvecklingen av de nationella minimilönerna har en betydande inverkan på de faktiska lönerna för lågavlönade arbetstagare, oavsett sektor, yrke, kön och ålder: en höjning av den nationella minimilönen med 1 % ledde till en ökning av lönerna för lågavlönade arbetstagare med 0,31 % under perioden 2006–2021.

• Effekterna av förändringarna i de nationella minimilönerna 2015–2021 var något större än 2006–2014. Faktum är att effekten på de faktiska lönerna för lågavlönade arbetstagare sedan 2015 kan ha varit mer intensiv än effekten på de löner som kollektivt förhandlats fram för arbetstagare i låglönesektorer.

• Det är bara stora nominella ökningar av de nationella minimilönerna som leder till betydande ökningar av lönerna för lågavlönade arbetstagare. Ökningar på minst 15 %, i nominella termer, är de enda som har en mätbar och statistiskt signifikant effekt.

• De nationella höjningarna av minimilönerna i de medlemsstater som gick med i EU 2004 eller senare hade en större inverkan på löneförändringarna för lågavlönade arbetstagare än de som höjde lönerna i de medlemsstater som gällde före 2004 fram till 2015. Storleken på effekterna har dock konvergerat mellan grupperna under senare år.

• Höjningar av de nationella minimilönerna under studieperioden ledde inte bara till löneförbättringar för lågavlönade utan gynnade också arbetstagare med högre lönenivåer.

• Om man tittar på enskilda arbetstagares utvecklingsbanor finner analysen betydande ökningar av lönerna för de lägsta decilerna i lönefördelningen, särskilt när de nationella minimilönerna är högre.

• En kausal ekonometrisk analys genomfördes för att mäta förändringar i de nationella minimilönerna och för att uppskatta vad som hände med lönerna för arbetstagare som tjänade under den nya nivån före förändringarna, jämfört med effekten på lönerna för lågavlönade arbetare som tjänade något över nivån. Resultaten visar på en betydande och positiv effekt av betydande höjningar av minimilönerna på mellan 10 % och 15 %.

Princippekare

• Förändringar av de nationella minimilönerna spelar en viktigare roll för att driva på för att ett nytt löneavtal ska undertecknas än förändringar i makroekonomiska faktorer, såsom inflation och arbetslöshet. Storleken på ökningen av de förhandlade lönerna förklaras dock främst av inflationen, följt av höjningar av de nationella minimilönerna och därefter en minskning av arbetslösheten.

• Att beakta de sannolika effekterna på förhandlade löner när nationella minimilöner fastställs kan ge beslutsfattare användbara insikter om de potentiella (indirekta) effekterna av nationella minimilöner och därmed förbättra hela processen för att fastställa nationella minimilöner.

• Höjningar av den nationella minimilönen verkar inte ha någon större negativ inverkan på arbetsmarknadsparternas självständighet att förhandla om kollektivavtal, även om det rapporteras om en minskad marginal för att förhandla kring vissa frågor. Utträngningseffekterna verkar inte vara betydande, men är som väntat starkare i länder med svaga kollektivavtalsinstitutioner och svag täckning. Dessa länder kräver större insatser för att stödja arbetsmarknadens parter och kollektivförhandlingar så att tillräckliga minimilöner är förenliga med välfungerande kollektivförhandlingar. Insatserna skulle kunna omfatta garantier för en lämplig rättslig ram för kollektivförhandlingar och en förstärkning av arbetsmarknadsparternas kapacitet.

• Trots att det finns vissa belägg för lönekompression i kollektivavtalade löner saknas det generellt sett ingen lönekompression. Detta beror på höjda nationella minimilöner som leder till löneökningar inte bara bland lågavlönade utan även bland högavlönade. Detta kan begränsa effektiviteten av höjningar av minimilöner som ett instrument för att minska löneskillnaderna över tid. Minimilönernas inverkan på komprimeringen av de förhandlade lönerna varierar dock mellan olika sektorer och påverkas av andra variabler, t.ex. brist på arbetskraft och minimilöner.

• Höjningar av de nationella minimilönerna ledde till liknande förbättringar av de faktiska lönerna för lågavlönade arbetstagare, oavsett deras egenskaper. Vissa grupper, t.ex. kvinnliga arbetstagare, gynnas dock fortfarande mer av sådana höjningar, eftersom de relativt sett är mer representerade bland dem som har minimilön.

• I länder med låg kollektivavtalstäckning är de nationella minimilönerna den viktigaste faktorn som påverkar löneökningarna för lågavlönade arbetstagare. I dessa länder har förhandlade löner en positiv, om än begränsad (inte statistiskt signifikant) inverkan på lågavlönade arbetstagares löner. Däremot påverkar både förhandlade löner och nationella minimilöner i hög grad lönerna för lågavlönade arbetstagare i länder med hög kollektivavtalstäckning.