Minimilön i Norge
Information for this page was compiled during December 2025 and early 2026. Most Member States had already transposed the EU minimum wage directive at this point. Those that had not yet fully completed transposition or where the information was not yet publicly available include Bulgaria, Cyprus, Luxemburg, Poland and Portugal. These profiles will be updated consecutively as the information becomes available. Users are invited to contact our experts on minimum wage if they are aware of changes.
Denna profil beskriver hur minimilöner regleras och fastställs i Norge. Den kan läsas som bakgrundsinformation för Eurofounds årliga översikt av minimilönesättning. Minimilöner fastställs endast i kollektivavtal, och vissa av dem görs allmänt tillämpliga.
Fram till januari 2026 har EU:s minimilönedirektiv (EU 2022/2041) inte införlivats i norsk lag. Vid tidpunkten för utarbetandet av denna profil är det fortfarande oklart om direktivet kommer att ingå i Europeiska ekonomiska samarbetsområdets (EES) avtal som kopplar Norge till den inre marknaden. Direktivet markerades inte som EES-relevant, och EFTA:s ståndpunkt är att det inte bör inkluderas i EES-avtalet. EU-kommissionen har dock uttryckt en annan ståndpunkt. Både den norska regeringen och de sociala parterna har varit ovilliga att inkludera direktivet eftersom de fruktar att detta kommer att undergräva den norska lönebestämningsmodellen.
Kollektivavtalstäckningen är 72 %, denna andel inkluderar förlängda avtal (Nergaard 2024), men med stor variation mellan sektorer och branscher. Inom offentlig sektor omfattas alla anställda (100 %) av kollektivavtal. I den privata sektorn är täckningen högre inom tillverkning (76 %) än inom tjänster (30–40 %, beroende på specifik bransch). Dessa procentsatser inkluderar inte förlängda minimilöner. År 2022 uppskattades täckningen för den privata sektorn som betraktas ha ökat med 11–12 % (från cirka 46 % till cirka 57 %), om effekten av förlängda kollektivavtal inkluderades (Nergaard, 2024). Generellt sett är förhandlingsskyddet lägre bland privatanställda i båda ändarna av lönestrukturen, medan de i mitten oftare omfattas av ett kollektivavtal. För lågavlönade arbetare, särskilt inom privata tjänstesektorer, motverkas låg förhandlingstäckning genom att minimilöneregler i branschnivå i allmänhet tillämpas. Detta gäller sektorer som till exempel städning, transport, hotell och restauranger, jordbrukssektorn och fiskförädling. Minimilöneregler i kollektivavtal tenderar också att ha en normativ effekt och tillämpas därför av företag som inte formellt är bundna av avtalet, till exempel inom detaljhandeln.
Norska löneförhandlingar är mycket samordnade på central nivå. I linje med branschnormen (frontrunner-modellen) startar tillverkningsindustrin (Industry Agreement) och sätter en norm för de andra förhandlingsområdena att följa. De huvudsakliga parterna i detta avtal är Norwegian Industries som är anslutna till Norska Företagarnas Förbund (NHO) och Fellesforbundet som är anslutet till Norska Fackföreningsförbundet (LO). De andra förhandlingsområdena, både inom privat och offentlig sektor, inleder sina förhandlingar så snart eller inom några veckor efter att tillverkningsindustrin har avslutat sina förhandlingar. Normen fastställs som en årlig löneökning, men inom varje sektor kommer förhandlingsparterna att enas om justering av minimilöner. De höjningar som beslutas av tillverkningsindustrin kommer dock vanligtvis att kopieras av andra blåkrage-förhandlingsområden inom den största arbetsgivarorganisationen, NHO. Flera fackföreningar anslutna till LO har lågavlönade medlemmar. Fellesforbundet fackförenar arbetare på hotell, restauranger och transport, Norska Arbeidsmandsforbundet inom städning och Handel og Kontor inom detaljhandel.
Kollektivavtal omförhandlas vartannat år, men med medellånga löneförhandlingar. Mellanlånga förhandlingar sker vanligtvis på nationell nivå mellan konfederationerna, och NHO och LO börjar med att sätta normen för resten av arbetsmarknaden.
Alla konfederationer har förbundit sig till frontlöparmodellen genom trepartskommissioner (se NOU 2023: 30). Lågavlönade sektorer följer också modellen. Fackföreningar inom arbetarklassen, såsom LO, har antagit en lönesolidaritetspolitik där de starka fackföreningarnas förhandlingsstyrka inom tillverkningsindustrin (med hög facklig täthet) används för att säkra en anständig löneökning för medlemmar i svagare fackföreningar (med låg facklig täthet) inom privata tjänster. De gör detta genom att kräva löneökningar i absoluta siffror, och inte bara procentuella. Det finns också andra mekanismer för att höja de lägsta lönerna och därigenom säkerställa att dessa arbetare inte ligger efter resten av arbetsmarknaden (Alsos och Nergaard, 2018). Till exempel säkras lönerna för lågavlönade vanligtvis genom en särskild låglöneökning. Detta tillämpas i förhandlingsområden där medellönen ligger under en viss tröskel (vanligtvis 90 %) jämfört med tillverkningsgenomsnittet (Alsos och Nergaard, 2021). Löner kan också kopplas till lönenivåerna i andra grupper, till exempel genomsnittslönen inom tillverkningsindustrin. Detta kommer att säkerställa en ytterligare löneökning om genomsnittet för företag/bransch ligger under nivån som denna låga lönegaranti säkrar, till exempel 85 % av genomsnittslönen inom tillverkningsindustrin (Alsos och Nergaard, 2021).
Alsos, K. och Nergaard, K. (2018), Lönebildningen i de skandinaviska ländernaPDFopens in new tab, Rapport. Stockholm: 6F – fackförbund i samverkan.
Alsos, K. och Nergaard, K. (2021), 'Kan kollektivavtalsmodeller i de nordiska länderna säkra en levnadslön? Erfarenheter från låglöneindustrier, i Dobbins, T. och Prowse, P. (red.) (2021) The Living Wage: Advancing a Global Movementopens in new tab, Routledge, Kapitel 10.
NOU (Norges offentlige utredninger) (2023), Utfordringer för lønnsdannelsen och norsk økonomiopens in new tab, 2023:30.
Det finns stor variation i hur minimilöner regleras inom de olika kollektivavtalen, men vanligtvis finns det olika nivåer baserat på yrke, kompetens, ålder och/eller anställningstid. Till exempel har vissa avtal separata priser för dem under 18 år, och/eller olika nivåer beroende på anställningstid, antingen i företaget eller i yrket. Dessa kategorier är vanligtvis desamma över tid. I branschavtal för blåkragearbetare finns det vanligtvis separata löneregler för lärlingsplatser som ingår i den formella utbildningsvägen för dessa yrken. De får vanligtvis en procentandel av minimilönen, med förbehåll för årliga höjningar. Det finns ingen tradition i Norge för subminima för arbetare som har svårt att hitta arbete, till exempel långtidsarbetslösa, personer med funktionsnedsättning eller invandrare. Tillgången till arbetsmarknaden säkras snarare genom lönesubventioner från staten till arbetsgivaren.
Den minimilön som fastställs av kollektivavtal täcker uteslutande lönenivån, medan andra komponenter som (till exempel) övertidsersättning och semesterersättning betalas utöver den. Kollektivavtal innehåller vanligtvis också regler om resekostnader samt kost och logi. Sådana kostnader får i allmänhet inte dras av från minimilönen. I vilket fall som helst finns det ingen lagstadgad definition av 'grundtaxa'.
När det gäller minimilöner som förlängs genom lag har det förekommit diskussioner om huruvida lönerna kan vara lägre än miniminivån om den anställde får andra typer av ersättningar. Enligt Arbetstilsynet får arbetsgivare betala mindre än den förlängda minimilönen om arbetstagaren får ersättningar som räknas som lön. Detta är dock under förutsättning att dessa avdrag betraktas som lön enligt relevant lagstiftning gällande beräkning av semesterlön, skatt och socialförsäkringsförmåner.
Ersättningar kan inte betraktas som lön.
Arbeidstilsynet (odaterat) Minstelønnopens in new tab, webbsida. Hämtad 3 januari 2025.
Den tekniska beräkningskommittén för löneuppgörelser (TBU) ger de sociala parterna och myndigheterna regelbunden analys av den ekonomiska situationen. Detta inkluderar lönenivåer och löneutvecklingar. Kommittén består av representanter från alla fackföreningar och arbetsgivarförbund, samt representanter från Statistiska centralbyrån, Arbets- och socialministeriet, finansdepartementet och ministeriet för lokal förvaltning och modernisering, som representerar regeringen i dess roll som arbetsgivare. TBU publicerar rapporter både före löneförhandlingarna och efter den avslutade förhandlingsrundan. I dessa senare rapporter (de senaste listas nedan) ger kommittén en sammanfattning av förhandlingsrundan och de relevanta resultaten.
Rapporterna för de senaste fem åren finns här:
Arbeids- och inkluderingsdepartementet (2025), Efter inkomstuppgörelsen 2025PDFopens in new tab
Arbeids- och inkluderingsdepartementet (2024), Efter inkomstuppgörelsen 2024PDFopens in new tab
Arbeids- och inkluderingsdepartementet (2023), Efter inkomstuppgörelsen 2023PDFopens in new tab
Arbeids- och inkluderingsdepartementet (2022), Efter inkomstuppgörelsen 2022PDFopens in new tab
Arbeids- och inkluderingsdepartementet (2021), Efter inkomstuppgörelsen 2021PDFopens in new tab
LO (2021) LavlønnsmodellerPDFopens in new tab.
Svarstad och Dapi (2022), Permanent lågavlönade arbetare – omfattning och egenskaper. Fafo-rapport 2022:02 (engelsk sammanfattningopens in new tab)
Svarstad, E. (2023), 'Bryr sig fackföreningar om lågavlönade arbetare?' Bevis från Norge.' Arbetsmarknadsrelationer: En tidskrift om ekonomi och samhälle 00 (0): 1–25. https://doi.org/10.1111/irel.12349hopens in new tab
Arbetsinspektionen (ud). Minimilönopens in new tab.
