Lågavlönade jobb: Sysselsättningstrender och påverkan av minimilönepolitik

Denna rapport undersöker trender i sysselsättning i lågavlönade jobb och om minimilönepolitiken påverkade sysselsättningsstrukturerna i EU:s medlemsstater mellan 2001 och 2024. Medan det mesta av befintlig forskning fokuserar på de lokala effekterna av minimilöneökningar på sysselsättningsnivåerna, antar rapporten ett bredare perspektiv och analyserar hur sådana policyer kan påverka sysselsättningsfördelningen mellan sektorer och yrken. Den grundläggande observationsenheten som används i analysen är jobbet (definierat som en kombination av yrke och sektor), vilket gör att hela sysselsättningsstrukturen kan fångas.

Minimilönepolitiken har fått ökad betydelse i hela Europa, särskilt sedan mitten av 2010-talet. Efter en period av lönemåttring efter den globala finanskrisen 2008 genomförde många medlemsstater betydande höjningar av minimilönerna. På EU-nivå kulminerade denna förändring i antagandet av direktivet om minimilön 2022; direktivet ger en ram för att fastställa tillräckliga lönegolv och bredare kollektivavtalsskydd.

Samtidigt har arbetsmarknaderna genomgått betydande strukturella förändringar drivna av en rad faktorer, inklusive teknologiska framsteg, globalisering, demografiska förändringar och institutionella reformer. Empiriska bevis tyder på att de samlade effekterna av dessa krafter har lett till en allmän uppgradering av jobb i många medlemsstater, tillsammans med mer begränsade perioder av polarisering under specifika perioder och medlemsstater.

Minimilönepolitik verkar inom detta bredare sammanhang och kan samverka med dessa strukturella drivkrafter, vilket potentiellt påverkar inte bara lönenivåerna utan även sysselsättningens sammansättning genom flera kanaler, såsom att uppmuntra omfördelning av arbetskraft till mer produktiva företag och sektorer samt stärka incitamenten för företag att investera i innovation och kompetens.

• Lågavlönade jobb i Europa är starkt koncentrerade till ett begränsat antal sektorer och yrken. Bland sektorer är lågavlönade jobb mest vanliga inom tjänster, särskilt boende och mat, administrativa och stödjande tjänster, grossist- och detaljhandel samt hälso- och socialt arbete. Inom dessa sektorer är lågavlönade jobb särskilt vanliga inom lågkvalificerade yrken, såsom städare och hjälpare, arbetare, personservicearbetare, matberedningsassistenter och försäljningsarbetare.

• Åtta av de största lågavlönade jobben (sett till total sysselsättning) valdes ut för denna studie som representativa för den lågavlönade delen av arbetsmarknaden: detaljhandelsarbetare, hälso- och sjukvårdsarbetare, personal inom hotell- och restaurangbranschen, tillverkningsarbetare, städare inom affärstjänster, detaljhandel, personal service och matberedningsassistenter inom hotell- och restaurangbranschen. I genomsnitt växte dessa åtta jobb i absoluta tal mellan 2011 och 2024 (med 11,6 % i sysselsättning och 7,6 % i arbetade timmar), men deras andel av total sysselsättning och arbetade timmar minskade (− 2,5 % respektive − 5,2 %), vilket indikerar långsammare tillväxt än bättre betalda jobb generellt.

• Trenderna skiljer sig markant mellan jobben. Antalet detaljhandelsarbetare och tillverkningsarbetare minskade i de flesta medlemsstater och perioder, medan antalet ökade för andra jobb, särskilt hälso- och sjukvårdspersonal samt matberedningsassistenter inom hotell- och restaurangbranschen. Den övergripande minskningen i sysselsättningsandelar under 2011–2024 drevs till stor del av en minskning av sysselsättningen för detaljhandelsarbetare, som var stabil och bred över tid, samt av anställningen av personal inom hotell- och restaurangbranschen, vilket var en mer abrupt nedgång kopplad till strukturella förändringar relaterade till COVID-19-pandemin.

• Om man ser på hela sysselsättningsstrukturen pekar det övergripande mönstret mellan 2001 och 2024 på en uppgradering av sysselsättningen, med stark tillväxt i högavlönade jobb. De största förlusterna skedde i medelbetalda jobb snarare än lågavlönade, vilket indikerar en urholkning av medelbetalda jobb (vilket betecknar polarisering) parallellt med uppgradering.

• Förändringar i sysselsättningsstrukturen varierar kraftigt mellan medlemsstaterna och över tid, trots omfattande snabba höjningar av minimilöner, vilket tyder på att dessa bara är en av flera drivkrafter. Särskilt verkar sysselsättning i lågavlönade jobb vara nära kopplad till ekonomiska cykler, med kraftiga nedgångar under den stora lågkonjunkturen (2008–2010) och efter COVID-19-pandemin, medan högavlönade jobb generellt är mer motståndskraftiga.

• En ekonometrisk analys ger viss bevisning för en uppgradering av sysselsättningsstrukturen, kopplad till ökningar av nationella minimilöner. En årlig ökning av den reala minimilönen med 1 % är kopplad till en minskning av cirka 0,1 % i sysselsättningsandelen för den lägsta jobb–löne-kvintilen (de lägst betalda jobben, som står för 20 % av sysselsättningen) och en ökning med cirka 0,06 % i sysselsättningsandelen i jobben i den högsta femtedelen (de högst betalda jobben, som står för 20 % av sysselsättningen).

• Även om löneskillnader och förekomsten av lågavlönat arbete minskade totalt sett i hela EU under perioden, identifierar analysen inget systematiskt samband med utvecklingen av minimilön. Minimilöneökningar är dock kopplade till en minskning av löneojämlikheten i den lägre delen av lönefördelningen.

• Koncentrationen av lågavlönade jobb i ett begränsat antal sektorer och yrken belyser potentialen i riktade politiska insatser inom dessa områden, vilka kan nå en stor andel av den lågavlönade arbetskraften.

• Utvärdering av minimilönepolitik bör gå bortom aggregerade sysselsättningseffekter och ta hänsyn till förändringar i sysselsättningssammansättning, inklusive förändringar mellan lönesegment, sektorer, yrken och kontraktstyper, utöver effekter på antal anställda och arbetade timmar.

• Lågavlönade jobb är särskilt sårbara för ekonomiska chocker, och de strukturella förändringar som orsakades av COVID-19-pandemin bidrog till bestående minskningar av sysselsättningsandelen för vissa lågavlönade jobb. Minimilönepolitik bör därför kompletteras med bredare motcykliska åtgärder för att upprätthålla sysselsättning och inkomst under låggångar, samt av strukturella åtgärder som stödjer övergångar från minskande lågavlönade jobb under faser av strukturella förändringar.

• Minimilönepolitik verkar inte i ett vakuum: dess sysselsättningseffekter medieras av den bredare ekonomiska och strukturella kontexten, inklusive makroekonomiska cykeln, sociodemografiska trender, exponering för handel och teknologisk förändring, arbetsmarknadsinstitutioner, sektorssammansättning och möjligheter till produktivitetsvinster. Policyutformningen bör därför kalibrera både nivån och takten på ökningar av de underliggande sektors- och arbetsmarknadsförhållandena, med hjälp av indikatorer som fångar exponeringen för förändringar i minimilön mellan yrken, sektorer, regioner och andra relevanta dimensioner.

• Minimilöner är ett effektivt verktyg för att komprimera den nedre delen av lönefördelningen, medan deras effekter på bredare ojämlikhetsåtgärder är svagare och mer landsspecifika. Förväntningar på vad minimilönepolitiken kan leverera bör kalibreras därefter, och kompletterande instrument – såsom beskattning, överföringar och kollektivavtal – är fortfarande avgörande för att nå bredare fördelningsmål.

• Kompletterande policyer kan hjälpa företag och arbetstagare att anpassa sig till högre lönenivåer. Produktivitetshöjande investeringar i kompetens, teknik och arbetsorganisation kan hjälpa företag att absorbera högre lönegolv utan att minska sysselsättningen, medan aktiva arbetsmarknadspolicyer kan stödja arbetstagare i att övergå från minskande lågavlönade jobb till högre betalda yrken.