Begränsad flexibilitet: Tvångsmässig icke-standardiserad anställning inom Europeiska unionen

Denna artikel analyserar förekomsten, trenderna och mikrodrivkrafterna för tvångsmässig icke-standardiserad anställning (INE) i EU:s medlemsstater mellan 2006 och 2024, med hjälp av en sammansatt indikator som omfattar arbetstagare som ofrivilligt anställts under tillfälliga kontrakt, deltidsarbete eller båda. Med hjälp av mikrodata från EU:s arbetskraftsundersökning visar analysen att INE-nivån nådde sin topp på 12,7 % 2015 innan den sjönk till 8,8 % 2024, inledningsvis drivet av ökningen av tvångsanställning på deltid under den stora lågkonjunkturen och därefter av en minskning av tillfälliga anställningar och en minskning av dess andel av ofrivilliga anställningar, tillsammans med en stark minskning av deltidsarbetets ofrivilliga karaktär. Trots denna förbättring har ungefär hälften av alla tillfälliga arbetare fortfarande sådana kontrakt ofrivilligt. Oaxaca–Blinder-dekompositioner delar upp gapet mellan tidigare och nuvarande INE-nivåer i två komponenter: en sammansättningskomponent, som fångar förändringar i arbetsstyrkans egenskaper, och en strukturell komponent, som fångar förändringar i hur dessa egenskaper översätts till INE-risk. Den strukturella komponenten dominerar genomgående och står för upp till 89 % av gapet 2014, vilket indikerar att nedgången i INE återspeglar verkliga förbättringar i arbetsmarknadsförhållandena snarare än enbart förändringar i arbetskraftens sammansättning. Regressionsmodeller, uppskattade separat för 2014 och 2024, identifierar mekanismerna bakom denna strukturella förändring: yrkesstraffet för låg- och medelkvalificerade arbetare har minskat avsevärt i takt med att arbetsmarknadens åtstramning förbättrat villkoren i den nedre delen av yrkesfördelningen, medan sektorsdifferentiering har skärpts, där tjänstesektorerna i allt högre grad driver ofrivillig tillfällighet tillsammans med ofrivilligt deltidsarbete.