Den oändliga arbetsdagen i flexibla arbetsländer i Europa

En av fem arbetstagare inom Europeiska unionen rapporterar att de kontaktas av arbetsrelaterade skäl utanför arbetstid flera gånger i månaden. Applicerat på EU:s arbetskraft i slutet av 2024 motsvarar detta cirka 39,4 miljoner arbetstagare. Regelbunden kontakt efter ordinarie arbetstid är en följd av en långsiktig omvandling av arbetskulturen som har skett parallellt med den ökande digitaliseringen av arbetet. Arbetsdagen sträcker sig bortom de kontraktsmässigt avtalade arbetstiderna för ett betydande antal arbetare, och vissa upplever detta så ofta att det är som att stå i beredskap.

Den kommande Eurofound-rapporten Working anytime and anywhere in the EU after the pandemic: The effects on quality of working time analyserar detta fenomen med utgångspunkt i ny data som samlats in av European Working Conditions Survey (EWCS) år 2024.

Analys av data visar tydligt att frekvensen med vilken en arbetstagare kontaktas utanför arbetstid är direkt och proportionellt relaterad till deras stressnivåer. Bland dem som kontaktas dagligen rapporterar 6 av 10 (59 %) att de alltid eller nästan hela tiden upplever stress på jobbet. I motsatt ände av skalan, bland dem som aldrig kontaktats utanför arbetstid, sjunker denna siffra till 17 %. Ständig tillgänglighet är inte en neutral egenskap i det moderna arbetslivet: det medför en påvisbar kostnad i form av mental belastning och ökad konflikt mellan arbete och privatliv.

Vilka är orsakerna bakom dessa kontakter utanför ordinarie öppettid? Resultaten från EWCS 2024 visar att den mest närmliga faktorn är arbetsbelastningen. När anställda inte har tillräckligt med tid för att slutföra sina uppgifter under ordinarie arbetstider är det mer sannolikt att arbetet överskrider avtalstid, och arbetare är mer benägna att bli kontaktade utanför arbetsdagen.

Flexibla arbetsarrangemang och användning av informations- och kommunikationsteknologi (IKT) är också faktorer, men de fungerar olika. Flexibilitet är kopplat till mer kontakt utanför öppettid. Bland anställda med flexibla start- och sluttider rapporterar 64 % att de kontaktas utanför arbetstid minst sporadiskt, jämfört med 49 % av dem med standardscheman. Ett liknande mönster ser ut efter arbetsplats: 63 % av distansarbetarna rapporterar sådan kontakt, jämfört med 48 % av de anställda som arbetar uteslutande på sin arbetsgivares lokaler. Dessa siffror tyder på att flexibilitet i tid eller plats kan öka förväntningarna på de anställdas tillgänglighet.

IKT-användning är en möjliggörare som går över arbetsplatser. Bland anställda som aldrig använder ICT på jobbet rapporterar 59 % att de aldrig kontaktats utanför arbetstid, jämfört med 38 % av ICT-användarna. Men även bland anställda som arbetar uteslutande på arbetsgivarens lokaler är det mer sannolikt att IKT-användare kontaktas utanför arbetstid än icke-användare. Detta visar att digital uppkoppling, snarare än enbart distansarbete, är en nyckelmekanism genom vilken en anställds tillgänglighet sträcker sig även in i arbetsledighet.

Av alla yrkesgrupper är det oftast chefspersonal som kontaktas, följt av service- och försäljningspersonal. Per sektor har utbildning och sjukvård de högsta nivåerna.

I ett försök att ge arbetstagare möjlighet att koppla av i slutet av arbetsdagen har 13 medlemsstater valt att reglera rätten att koppla bort – rätten att inte svara på kontakt utanför arbetstid utan att drabbas av negativa konsekvenser: Belgien, Bulgarien, Kroatien, Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Portugal, Slovakien, Slovenien och Spanien. Det nuvarande regulatoriska landskapet är dock långt ifrån homogent. I vissa medlemsstater (Belgien, Frankrike och Spanien) gäller rätten för hela den privata sektorns arbetskraft; på andra (Cypern, Grekland, Italien och Slovakien) är det uteslutande begränsat till distansarbetare. Dess rättsliga karaktär varierar också: från att arbetstagare inte är skyldiga att svara (Bulgarien och Kroatien) på arbetsgivarens aktiva tjänst att inte ha kontakt under viloperioder (Portugal och Slovenien) till den uttryckliga rätten att avstå från elektronisk arbetskommunikation (Grekland och Irland).

Den sociala dialogens roll utgör en annan betydande differentieringsaxel. I Belgien, Frankrike, Luxemburg och Spanien spelar kollektivavtal, både på sektors- och företagsnivå, en central roll i att definiera och genomföra rättigheten. I länder som Kroatien, Grekland och Portugal finns däremot inga specifika procedurer för dess tillämpning.

Data tyder på att lagstiftning gör skillnad, även om den inte är linjär, och inte tillräcklig i sig. Som visas i Figur 1 har Frankrike, som länge har reglerat detta område, en av de lägsta nivåerna av kontakt utanför ordinarie arbetstid i EU, med 17 % av arbetstagarna som rapporterar att de blivit kontaktade. Irland har en nyare men redan konsoliderad uppförandekod för rätten att koppla av, och 21 % av dess arbetare rapporterar att de blivit kontaktade. Nederländerna och Sverige, som saknar specifik nationell reglering, rankas bland de länder där den högsta andelen arbetstagare kontaktas utanför arbetstid, med 31 % som säger att de kontaktas flera gånger i månaden.

Lagstiftning förklarar dock inte allt. De nordiska länderna och Nederländerna har en tradition av mer flexibla sätt att organisera arbetstid, och därför kan kontaktkontakt utanför arbetstid ses som mer 'normalt' jämfört med andra delar av EU.

Bilden som framträder från EWCS 2024 är en av strukturell spänning i hjärtat av samtida arbetsarrangemang. Kontakt utanför ordinarie arbetstid är ett utbrett inslag i det europeiska arbetslivet, format av arbetsbelastning, flexibilitet i arbetsarrangemang, yrkesroll, sektor, arbetsplatskultur och nationell institutionell kontext. I takt med att flexibelt och distansarbete fortsätter att växa är frågan vilken metod som är mest effektiv för att verkligen begränsa arbetet utanför arbetstid.

Bild © : Rychko Yevhen/Adobe Stock