Att arbeta när som helst, var som helst: Kvaliteten på arbetstiden i EU

Arbetstid är en viktig aspekt av arbetskvalitet. Arbetstidens varaktighet har långsamt minskat i EU (med cirka en halvtimme för heltidsanställda och nästan en timme för hela arbetsstyrkan under de senaste 14 åren). En genomsnittlig arbetsvecka på 40 timmar hade redan införts i regleringar i de flesta avancerade europeiska ekonomier i slutet av förra seklet. En mer nylig utveckling, under 2000-talet, har varit en ökad flexibilitet kring arbetstid och plats, utlöst av (bland andra samhällsutvecklingar) digitaliseringen av arbetslivet.

Idag använder minst en av fem anställda i EU distansarbete. Eurofounds forskning har klargjort tre huvudtyper av distansarbete, beroende på hur ofta arbetstagare arbetar på distans: heltidsdistansarbete, regelbundet distansarbete i hybrid- eller delformat och ibland distansarbete. Detta illustrerar digitaliseringens roll som en möjliggörare av flexibla arbetsarrangemang. Flexibla arbetsarrangemang har förbättrat vissa aspekter av arbetstidskvaliteten, särskilt genom att ge arbetstagare större självständighet att bestämma när och var de arbetar. Flexibilitet kan dock också vara kopplat till mönster som försämrar arbetskvaliteten, såsom förlängda öppettider, oregelbundna eller oförutsägbara scheman, eller att arbete flyter över i fritiden. Denna rapport undersöker flexibla arbetsarrangemang vad gäller tid och arbetsplats, samt deras effekter på arbetstidens kvalitet.

Arbetstidsdirektivet (direktiv 2003/88/EG) fastställer minimikrav avseende längden på veckoarbetstid, dagliga och veckovisa viloperioder samt betald semester. Denna lagstiftning, tillsammans med avtal om sociala partners, har bidragit till minskning av arbetstiden i hela EU. Ökande möjligheter till flexibla arrangemang återges i direktiv (EU) 2019/1158 om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och vårdnadshavare. När det gäller distansarbete antog Europaparlamentet en resolution den 21 januari 2021 om rätten att koppla av. Efter detta initiativ och andra på sektorsnivå slutförde Europeiska kommissionen en tvåstegskonsultation med sociala parter om möjliga åtgärder inom området distansarbete och arbetstagares rätt att koppla av. Att förbättra arbetstidens kvalitet är också ett mål för den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

• Ökningen av flexibelt arbete har drivits av arbetstagares preferenser, teknologisk förändring, förändrade värderingar när det gäller arbete, könsbalans på arbetsmarknaden och en mycket konkurrensutsatt miljö. Digital teknik och användning av IKT är viktiga möjliggörare.

• Medan distansarbete har ökat och blivit konsoliderat på den europeiska arbetsmarknaden, har arbetstidsautonomin ökat främst bland arbetstagare med tillgång till distansarbete. Detta är ett uttryck för de nära kopplingarna mellan flexibelt arbete och arbetstagares självständighet i organiseringen av arbetstid.

• Flexibelt arbete innebär vissa risker för arbetstidens kvalitet i båda ändarna av yrkesstrukturen, även om egenskaperna skiljer sig åt för hög- och lågkvalificerade arbetare. Högkvalificerade arbetare tenderar att ha större autonomi men är mer benägna att arbeta långa timmar, medan lågkvalificerade arbetare har mindre autonomi och löper större risk att uppleva mer fragmenterad arbetstid. Båda mönstren innebär risker för arbetstidens kvalitet och för balansen mellan arbete och privatliv.

• År 2024 hade kvaliteten på arbetstiden förbättrats avsevärt för arbetare i distansarbetsarrangemang jämfört med situationen 2015. Dock fortsatte arbetare som arbetade på distans med olika frekvenser att vara mer utsatta för vissa arbetstidsmönster – såsom längre arbetstider, övertid, arbete på fritiden, oregelbundna scheman, brist på vila och ett behov av att ständigt vara tillgängliga – än de som bara arbetade på arbetsgivarens plats.

• Forskning om flexibla arbetsformer fortsätter att avslöja vissa paradoxer. Till exempel rapporterar arbetstagare att de har en bättre balans mellan arbete och privatliv samtidigt som de är mer benägna att arbeta på sin fritid. Forskning visar att flexibla scheman generellt minskar kvaliteten på arbetstiden, men när arbetstagare har självständighet över sina scheman blir effekterna mer neutrala eller till och med positiva. I slutändan beror effekten av flexibelt arbete på hälsa och balans mellan arbete och fritid på kontextuella faktorer, inklusive organisatoriska metoder samt arbetsplatskultur och roller. Distansarbete och autonomi är dock till exempel positivt kopplade till minskad risk för utbrändhet samt mental och fysisk utmattning.

• Digitalisering kan vara användbart för att registrera arbetstid. Dock kan höga nivåer av påträngande digital övervakning minska arbetstagarnas självständighet och öka deras stressnivåer.

• Att ofta bli kontaktad utanför arbetstid av arbetsgivare eller kollegor är en av de aspekter av organiseringen av arbetstid som har störst negativ effekt på anställdas stress, mentala stress och balans mellan arbete och privatliv. Enligt en litteraturöversikt verkar lagstiftning som policyer om rätten att koppla bort sig ha en positiv effekt. Efter åtta år av införande av regleringsinitiativ har Frankrike blivit ett av de länder där anställda minst sannolikt kontaktas utanför arbetstid. Sedan pandemin har ett ökande antal länder inkluderat denna rättighet i sina nationella regleringsramar. År 2025 hade 13 länder bestämmelser om rätten att koppla bort i sina nationella regelverk.

• Ur ett könsperspektiv, även om användningen av flexibelt arbete i stort sett är likartad för män och kvinnor, finns det skillnader i kvaliteten på arbetstiden. Kvinnor rapporterar oftare att arbeta på sin fritid, medan män oftare rapporterar att de arbetar längre timmar, har mer oregelbundna scheman och otillräcklig vila mellan arbetsdagarna. Slutligen förbättrar distansarbete balansen mellan arbete och privatliv för både män och kvinnor. Det verkar dock ha liten effekt på att förbättra störande–familjeinblandning för kvinnor, och att arbeta helt hemifrån kan ha en mer negativ effekt på kvinnors hälsa.

• Det finns stor variation mellan EU:s medlemsstater vad gäller politiska prioriteringar och regleringsmetoder i relation till organiseringen av arbetstid i flexibla arbetsarrangemang. Överlag har det skett en ökning av regleringsbestämmelser relaterade till flexibel arbetstid och distansarbete sedan pandemin. Detta är delvis relaterat till införandet av direktivet om balans mellan arbete och privatliv (direktiv (EU) 2019/1158) i nationell lagstiftning.

• Policyer och avtal mellan sociala parter om organisering av arbetstid i distansarbetsarrangemang antas oftast på företagsnivå. Företag som implementerar distansarbete erbjuder i de flesta fall möjligheter till hybridarbete, vanligtvis med två eller tre dagar i veckan på distans.

• Utökningen av distansarbete har bidragit till besparingar i pendlingstid. Generellt används den tid som sparas genom hemarbete främst av anställda för fritidsaktiviteter. Den näst vanligaste användningen av denna tid är för arbete och den tredje är att möta omsorgsbehov.

• I hela EU regleras olika aspekter av arbetstidskvalitet olika i medlemsstaterna, och vissa utgör betydande utmaningar för arbetstagares balans mellan arbete och privatliv samt hälsa. EU-nivå, nationella eller sektoriella initiativ kan därför behövas för att hantera aspekter med starka negativa effekter på arbetstagarnas välbefinnande. Dessa kan inkludera åtgärder för att begränsa extremt flexibla och oregelbundna scheman som inte ger arbetstidsautonomi, förhindra frekvent kontakt utanför arbetstid och förbättra tillämpningen av befintliga arbetstidsregler. Även om de som distansarbetar och har flexibla scheman oftare blir kontaktade utanför arbetstid, upplever ett betydande antal anställda som inte distansarbetar denna situation. Därför måste alla initiativ eller åtgärder som rör att förhindra kontakt utanför arbetstid ta hänsyn till alla arbetstagare, oavsett arbetsarrangemang.

• Hög arbetsbelastning är en av de mest betydande orsakerna till minskad arbetstidskvalitet. Det finns ett behov av att ta itu med underliggande arbetsförhållanden med målet att förbättra arbetstidens kvalitet. Till exempel kan implementering av åtgärder för att omvärdera arbetsbelastningar övervägas.

• Eftersom distansarbete och arbetstidsautonomi har potential att förbättra balansen mellan arbete och privatliv, bör tillgången till dessa arrangemang underlättas för arbetstagare som har svårigheter att upprätthålla balans mellan arbete och privatliv, och initiativ för att motverka riskerna med flexibla arrangemang bör förstärkas. Till exempel kan arbetstagare ges autonomi samtidigt som en tydlig ram implementeras för att förhindra att de arbetar långa dagar och har mycket flexibla scheman. Detta stöds av dataanalys och av det faktum att kvaliteten på arbetstiden har förbättrats för arbetare i distansarbetsarrangemang.

• Flexibla arrangemang i sig kan inte övervinna alla utmaningar med balans mellan arbete och privatliv, och därför måste policyer åtföljas av övergripande åtgärder som riktar sig till exempel specifikt till arbetstagare med hushållsansvar.

• Nya regler i vissa länder speglar trenderna mot flexibelt arbete, men tar inte hänsyn till fragmenteringen av arbetstiden och suddiga gränserna mellan arbetstid och vila. Att beakta dessa egenskaper hos arbetstiden kan bidra till att förbättra balansen mellan arbete och privatliv samt hälsan hos europeiska arbetstagare. Social dialog på företagsnivå kan spela en relevant roll för att hantera utmaningarna relaterade till arbetstid i samband med allt mer flexibelt arbete. Denna metod kan anpassa arrangemangen till arbetarnas och företagens specifika situation.